Fem långa auditionavsnitt ligger bakom oss. Duellfasen är här och TV4 lär hålla tummarna för att programmet ska ta fart.
Trots att coacherna gullar med sina deltagare finns det ändå en bitter eftersmak. Helt plötsligt kan de sålla bort sina felval från auditionfasen. För jag är säker på att de någon gång har vänt sig om i fåtöljen och tänkt: "Nej, varför råkade jag trycka den här personen till mitt lag!".
Nu kan de ställa personliga favoriter mot felrekryteringar och med gott samvete teaterrynka pannan och gnälla över hur svårt det är att välja. Fokus ju ligger ändå på glädjen.

För vi lever i en tid av "feel good"-tv. ­ Ondskefulla tävlingar som "Idol" är så 2011. Problemet är bara att "The voice" ÄR en tävling, men samtidigt ska alla vara l ­ yckliga.

Skillnaden mellan "Idol" och "The voice" är ju egentligen bara att "Idols" jury ska bestå av Hitler, Stalin och Satan själv, medan "The voice"-coacherna heter Gud, Gandhi, Jesus och... Carola. Men om du tävlar om ett skivkontrakt så är ju be­svikelsen lika stark oavsett om det är Satan eller Carola som krossar din dröm.
Även om "The voice" fokuserar på glädjen, så fungerar "feel good"-tv helt enkelt bättre när folk ryggdunkar var­andra som i "Så mycket bättre" eller "Mot alla odds".

Fredagens kanske mest plågsamma upp ­ levelse var Oscar Cåxarns och Ulf ­ Nilssons duell. Det lät som att jag var instängd i en lejonbur på zoo iklädd Lady Gagas köttklänning, samtidigt som jag slogs för mitt liv mot parodiska rock ­ röster och raspiga rytande. Jag hade hellre ­ blivit uppäten än att höra mer av "What's the point".
Det var trist att min favorit Kristina Hanses åkte ut så snabbt, men sam­tidigt ska det bli roligt att se vad Ola Salo kan göra av härliga Nicole Sabouné.
Över­raskande nog seglade broder hårdrock, Christian Hedgren, upp som en ny favorit efter sin sympatiska duell mot Madeleine Liljestam.