Det var 36 år sedan The Cure bildades. På den tiden hinner vanligt folk gå i småskolan, ta studenten, göra slut med fem, sex potentiella partners, gifta sig, skaffa tre barn, skilja sig och börja dejta en yngre förmåga.

För frontfiguren Robert Smith har tiden stått nästan helt still: det vita pudret, de svartsminkade ögonen och de rödmålade läpparna är precis sig lika. Om han har uppdaterat sina hårprodukter för den karaktäristiska fågelbofrisyren, vet ingen.

I ett tidevarv där 90-talsikonerna The Stone Roses, Blur, Suede och Pulp återförenas på löpande band, fortsätter The Cure bara att spela.

Jag har pratat med 17-åringar så väl som 40-åringar som alla kom hit till Hultsfred enbart för The Cure. Torts ett generationsglapp, har alla fans en relation till bandet.

De har aldrig slutat spela och gör aldrig en comeback – till de lojala fansens lycka. The Cure finns alltid där, lika trygga som jultomten med sin fullständigt tidlösa låtskatt.

Det går inte att förklara vad The Cure betyder för mig. Jag kan sammanfatta det kort: allt. Robert Smith vaggade mig igenom en hemsk högstadietid. Han blickade ner från 56 planscher på mina flickrumsväggar med löften om att livet kommer att bli bättre.

1996 såg jag min första spelning med dem på Hultsfredsfestivalen. Min reaktion när Robert Smith gick på scenen var att svimma av känsloöverdos. I natt lutade jag mig mot ett träd på festivalområdet för att vara förberedd.

Jag tvivlar inte på att The Cure har fått bra betalt för sin spelning, men till skillnad från alla 90-tals band som lät droger och rock 'n roll äta upp sparkapitalet och nu behöver påfyllning på pensionskontot, så sysslar inte Robert Smith med snabba cash.

Han är 53 år gammal och kan inte ens i damsminkning i bästa dragqueen-stil, göra bandets existens ovärdig.

Om ytterligare 16 år hoppas jag att vi båda står här vid sjön Hulingen igen.

Jag: en avsvimmad tant. Robert Smith: en pensionär i blodrött läppstift.