Nytt avsnitt i går, det första i sista omgången. Folk som sett mer av serien försökte snabbt uppdatera mig i tv-soffan.
Det första som slog mig, ganska smärtsamt i magtrakten, var att jag kände igen många av de psykologiska problemen och relationskonflikterna från mitt eget liv.
Tänk när man satt där framför terapeuten, och så sa hon; ”Jaha, du har
låtit bli att uttrycka dina känslor så
att ingen skulle skrika åt dig”.
Jovisst.
”Och det gjorde att du kände dig isolerad, osynlig och som ett stort hål i universum?”.
U-hum.
Och sen, när man plötsligt vågar uttrycka hur man känner sig, och folk lyssnar för första gången i ens liv, då får man en påle genom ögat och dör???
Sen bara det fortsatte med missfall dagen före bröllopet, och ”varför lät du mig berätta för så många att jag var gravid?”. Begrepp som ”överjag” och ”projektion” illustrerades så tydligt att det såg ut som en psykologilektion.
Kommer jag att titta i kapp med hjälp av ”Six feet under”-boxen? Nej. Det här var för nära den jobbiga verkligheten.

Med mer än 40 års schlagertittande i bagaget utnämner jag årets svenska upplaga till den bästa hittills. Bra produktion, många kreativa idéer och fler högklassiga artister än någonsin tidigare.
Alla svenskar som nu för första gången ska bekanta sig närmare med fenomenet The Ark (vi tonårsföräldrar har redan hyfsad koll) fick hjälp på traven av ”Melodifestivalen 2007 – dagen efter”, där de fem anonyma killarna bakom stjärnan Ola Salo fick tillfälle att säga några ord.
Men det är hjärnan Christer Björkman som tagit schlager-SM till en ny nivå. Nästa år vill vi se Timbuktu på scenen.

I kväll tittar jag på…
”Leende guldbruna ögon” framför och bakom kulisserna.