Inga av dagens stjärnor är lika vackra som Elizabeth Taylor.
Och ingen av dem vågar vara lika fula.
Det som gjorde Liz störst i mina ögon är att hon vågade leva livet fullt ut - och därmed kom vi henne så nära.
Det har funnits många som var märkvärdigare skönheter, odödligare ikoner och större skådespelerskor.
Greta Garbo, Ingrid Bergman, Katharine Hepburn.
De var perfekta. Det var aldrig Liz.
Men hon var heller inte ond under den tjusiga Hollywoodytan. Ingen Bette Davis, Joan Crawford eller Lana Turner.
Elizabeth Taylor utnämndes till världens vackraste kvinna, men det räckte inte. Hon fann sig också tillrätta på livets skuggsida.

Jag har inte en aning om hur hon blev sån. Hon var ett bortskämt barn som blev en bortskämd Hollywoodstjärna vid nio års ålder, men hon blev aldrig snobbig eller tillgjord.
En BBC-dokumentär för tio år sen berättade om hur Elizabeth, nyss fyllda 17, spelade i "En plats i solen", mot tolv år äldre Montgomery Clift, som levde ett utsatt dubbelliv som bisexuell i 40-talets Hollywood. Tonåriga Liz blev hans förtrogna.
När Montgomery Clift var med om en bilolycka som förstörde hans liv var Liz Taylor först på plats. Hon berättade hur Clifts ansikte tryckts ihop och hur hans huvud svällde upp och blev oformligt.
- Till slut förstod jag vad han ville. Han ville att jag skulle dra ur hans tänder ur tungan. De hade fastnat där och han kunde inte andas.
Så hon drog ut dem och satt med honom en timme innan ambulansen kom.

Liz gick vidare till ett banbrytande engagemang för aidssjuka och vänskap med andra plågade stjärnor, som Michael Jackson.
- Vi vet, helt enkelt, att världen är en bättre plats för att mamma levde i den, sa äldste sonen Michael Wilding i går.
Men det var som en del av det fantastiska paret Elizabeth Taylor & Richard Burton som hon grep tag i mitt hjärta.
Jag kan inte fatta varför.

Det var 60-tal, jag var engagerad mot Vietnamkriget och för utrotandet av världens fattigdom. Och så läste jag minsta skvallernotis om det glamourösa parets jakt på världens största juveler.
Jag älskade dem. Jag älskar dem. I Richard Burtons dagböcker skriver han om "E", om "Burt", om "ET", om "Bufman" - alla kärleksfulla smeknamn på hustrun. Om hennes problem med hemorrojder och om hur hon och den kvinnliga motspelaren Sandy Denny tävlade om vem som kunde rapa högst när de spelade in mästerverket "Vem är rädd för Virginia Woolf?".

Han skriver om hur det är att älska med henne. Och om hur sexig hon är i vita nätstrumpor.
Hon hade en närvaro och en mänsklighet som dagens filmvärld saknar.
Det finns helt enkelt inga stjärnor som Elizabeth Taylor längre.