Sist jag tittade, och skrattade, var flera år sen. Och sen dess har dåliga saker hänt med ett bra program. - Vi håller på tills folk tröttnar, sa programledaren Anders S Nilsson i går, och jag tröttnade snabbt på icke-skämten. Sofia Bach i det blå laget skrek några gånger, men öppnade i övrigt knappt munnen. Johan Glans och Magnus Betnér i det röda laget vann publikens omröstning, men det var bara Pia Johansson som klarade av att vara rolig (när hon berättade om sitt bröllop baklänges och sa "Aj!" på prästens fråga). Britta Svensson. Exempel på "skämt": "Pia ser ut som en häst som har lyft sig". "Inte fan sätter man kungen på ett smart card". "Min flickvän heter Forsmark och hon läcker urin". "På alla hjärtans dag ville jag fira med någon som står mitt hjärta nära, så jag åt middag med min pacemaker". Programmet behöver någon som kan säga stopp, det där var inte kul, ta om. Eller det räcker nu. Pia Johansson såg lovande ut när hennes tandbedövning började verka, och hade hon stannat där, hade det kunnat bli kul. I stället vände hon nästan ut och in på hela kroppen för att visa hur bedövad hennes ena kind var. Inte roligt. Kul däremot att det blev en svensk medalj också sista dagen av alpina VM, och Björn Fagerlind, som när han syns i rutan häpnadsväckande nog ser ut som en försagd far-bror, kommenterade med vanlig auktoritet. André Pops och Pernilla Wiberg avslutade sitt succéartade samarbete i studion. Ingen saknar Peter Jihde, vars hemska pratshow jag såg i repris mellan VM-åken. Varför ville han intervjua Malin Baryard? Varför tror han att det är intressant för tittarna att höra honom småprata som om han råkat hamna bredvid henne på flyget?

I kväll tittar jag på

... vad som händer i sista avsnittet av "Saltön".