Nästan varje vecka i ett års tid skickade jag ett mejl. I brevet påminde jag Amy Winehouses skivbolag hur väldigt gärna jag ville göra en intervju med soulstjärnan. Jag frågade hur det gick med skivan, om den fått något nytt utgivningsdatum än.

Jag var inte ensam om att tjata om skivsläppet. Amy Winehouse var en av Englands mest påpassade människor. Den makalösa framgången med "Back to black", Amy Winehouses andra album som sålt i mer än tio miljoner exemplar, i kombination med en offentlig skilsmässa och drogproblem – hon blev ett mänskligt tårtkalas för media och fans.

Och skivan... den som först skulle komma 2010. Den verkade knappt vara påbörjad.

I efterhand var det ju skit samma. Vid 24 års ålder hade London-tjejen spottat ur sig två album som var så fulla av sot, soul och allmän musikgenialitet, att man hela tiden fick påminna sig om hur ung hon faktiskt var.

Hon hade mer gemensamt med den gamla tidens rockstjärnor – de som hellre brann ut än tynade bort.

Men vars verk är relevanta än i dag.

Precis som Amy Winehouses vassa stämma och känsla lever vidare. Hennes amerikanska 50-talsstil influerar fortfarande en hel modevärld. Succén med "Back to black" bäddade för artister som Adele och Duffy. Och låtarna... så tidlösa att det inte finns någon begränsning för deras fortsatta liv.

Utan Amy.

Hennes tredje album kom tillslut. Ett halvår efter hon hittades död i sitt hem i Camden.

Och ibland kommer jag på mig själv att skriva på ett mejl om en intervju med en legend som inte längre finns med oss.