Ingen av mina polare skulle erkänna det i dag. Men oj, vad man lyssnade på "Tillfälligheternas spel" när den kom 1990. Jag gick så långt att jag köpte hans 70-talsvinyler på loppis, och klädde mig i gamla Ledin-tröjor. Rocktåget året därpå var faktiskt den första stora konsert jag gick på. Jag klämdes och fick lyftas över staketet redan innan Ledin klivit på.

På Skansen råder inte någon sådan kaosstämning. Inte förrän han bjuder upp den 26 000-hövade publiken på scen i "Sommaren är kort". Då blir det lite mysigt rörigt.

Under timmen som tv-sändningen pågår hinner 60-åringen spela 14 nummer, de flesta från 90-talet. Och när kamerorna slocknat bjuder han på ytterligare tre. Och det är klart, firar man 40-år på scen så har nostalgin en hedersplats. Balladerna "I natt är jag din" och "Snart tystnar musiken" framkallar motvillig gåshud.

Samtidigt spränger karln pinsamhetsgränserna flera gånger. Han saknar timing och inte vet hur man använder charm. Ledin sjunger om "erotisk sufflé" och att "kärlekstelefonen ringer".

Men han är lika hopplöst energisk – nu som då. Det är ett värdigt, välregisserat och känsloladdat jubileum.

Och när "En del av mitt hjärta" gästas av Timbuktus förtjusande rap och "Lay me your body down" görs om till soul med Sarah Dawn Finer som support – då visar Ledin att han fortfarande vill framåt, vill utvecklas.

De tvära kasten mellan slick svennesoul, skrikrock och folkmusik är också ett sätt att visa på bredd. Det är förstås en bredd som är imaginär.

Ledin är Ledin – och just i kväll är det inte så dumt.