GÖTEBORG. Tidigt i går morse stängde DJ:n Oliver Twizt av skivspelarna och sommarens hippaste festivalpublik kunde traska hemåt i gryningsljuset.
Way out west var över för i år, och samtidigt den största delen av konsertsommaren.
Bitvis var den precis lika strålande som man kunde hoppats på. Ibland ännu mer.
SOMMARENS SHOW
Det hade varit en monumental skuffelse om Kraftwerks omskrivna 3D-konsert i Slottskogen inte blivit något utöver det vanliga. Men oj så sällsynt originellt det såg ut när grafiken kom flygande ovanför de tyska ikonerna, och gosse vad enastående det lät.
SOMMARENS KLASSIKER
Bruce Springsteen på Ullevi var inte bara den här sommarens klassiker, det var tidernas rockklassiker som inträffade på Ullevi i slutet av juli. Två kvällar, över sextio låtar, över sju timmar, över all uppskruvad förväntan. Den avslutande konserten fick sex getingar. Det kommer aldrig att hända igen.
SOMMARENS LÄSNING
Egentligen tar jag semester först nu, men jag hann döda en hel del hotelltid med raffel i somras. Bäst var Gillian Flynn. Men även, framför allt: Don Winslows "The gentlemen's hour" och Peter James "Perfect people".
SOMMARENS GENOMBROTT
Man kan diskutera huruvida housemusiken verkligen slog igenom i år - dj-stjärnorna var inte direkt impopulära i fjol - men jag tycker att man kan hävda att det var i sommar det exploderade. Summerburst-festivalen kom till både Stockholms Stadion och Göteborg, och direktsändes i SVT. Skrillex gjorde succé på Peace & Love, Deadmaus kom till Söderstadion och mitt i alltihopa sålde Swedish House Mafia ut sina avskedskonserter på Boss-tid.
SOMMARENS ALBUM
Det är ingen risk att drunkna i någon skivflod under juni, juli och augusti. Men på samma dag, onsdag 13:e juni, kom sommarens finaste album: Hot Chips "In our heads" och Bobby Womacks "The bravest man in the universe".
Båda skulle spelat på Way out west i helgen.
Tyvärr ställde en sjuk Womack in, men Hot Chip var tiptop.
SOMMARENS PARTYPRISSAR
Bra låter det ju inte, egentligen. Men LMFAO:s flippade springbreak-partaj på Gröna Lund var lätt det roligaste spektaklet som drabbade Sverige i sommar.
SOMMARENS SERIE
Det bästa med att missa en tv-serie är den ultimata dvd-lyxen att kunna ta igen den senare. Ofta till ett fyndpris. Jag köpte första säsongerna av "Sons of anarchy" för en hundralapp styck. Sen börjar de kosta mer, men å andra sidan blir ju mc-dramat bara bättre och bättre (är inne på säsong fyra nu).
SOMMARENS FESTIVAL
Mötley Crüe kom till Sweden Rock med ett snurrande trumset som gav ordet trumloop en ny innebörd. Stone Roses återförenades i Hultsfred. Giganterna avlöste varandra på gigantiska Peace & Love. Men smartast och roligast, det var Way out west.
SOMMARENS POPDROTTNING
Laleh är såklart större än någonsin, men framför allt är hon bättre. På nåt sätt har alla bitar slutligen fallit på plats i sommar. Hon har tagit över utan att göra några som helst kompromisser med sig själv, och jag är djupt imponerad.
SOMMARENS ROCKKUNGAR
Vinkonnässörerna Kent - det tippade man inte när man stötte ihop med dem på backstagekalasen under 90-talet - åldras själva med briljant bouquet. Den här årgången är definitivt en av de bästa. Sommarens ljusshow dessutom, som gjord för beckmörker och regn (premiären på Peace & Love var löjligt Blade runner-snygg).
SOMMARENS FLOPP
Åh, all förväntan som låg i luften inför Madonnas konsert på Ullevi, så fort den blåste bort. Om man var besviken på Rihanna, blev man snarare beklämd av Madonnas show i somras. Sånt opersonligt, misslyckat musikaliskt haveri.
