Live-published photos and videos via Shootitlive

Anders Nunstedt

Så bra var Bruce Springsteen i kväll

Publicerad

 Den här gången då.

Den här gången gick det undan.

Den här gången trampade Bruce Springsteen gasen i botten från start, kopplade greppet direkt och säkrade succén tidigt.

Inte så dumt, det heller.

 

Mörka junimoln i horisonten.

Tunga regndroppar från skyn.

Kylig semesterblåst i luften.

Klassiskt skitväder, alltså. Och en påstådd sommarförkylning på det.

Men det behövs uppenbarligen mer för att stoppa den här sanslösa succésagan.

Betydligt mer.

Bruce Springsteen och E Street Band inleder sommarens andra spelning på Ullevi med att spela "Mary's place", "Out in the street", "My love will not let you down" och "No surrender" och kort därefter är prognosen för kvällen solklar: Det blir högtryck den här gången också.

Ullevi är Bruce Springsteens andra hemmaplan, och de hängivna fansen har en sällsynt förmåga att få rocktemplet att förvandlas till en kokande partygryta även när oddsen talar emot. De mest slitna spåren får en ny fernissa av publikresponsen och de mest bekanta publikfriartricken utförs med sådan inlevelse och glädje att de givna invändningarna blir utkastade från arenan gång på gång.

Det är bara att kapitulera för en av rockens allra största liveartister. Och för publikens kraft; utan allsången, utan dansen och utan jublet skulle den här showen förmodligen bli avslöjad som den halvmesyr den faktiskt är.

Ursäkta upprepningen - men utan ett nytt album, utan det ursprungliga "The river"-upplägget och utan att boxen "The ties that bind" har sommarens turné inte särskilt mycket nytt att luta sig mot. Visserligen blir det halva "The river"-albumet den här kvällen, men ska man vara ärlig är det samlingsskivorna, typ "The essential Bruce Springsteen" eller "Greatest hits" som är fundamentet för konserterna, så här långt.

Och, okej då.

Man kan ha sämre utgångspunkter. Samt konstatera att Springsteen, högst medveten om vilken arena han befinner sig på, kastar in flera rariteter. Tre av spåren spelas för första gången på den här turnén.

Ungefär halva låtlistan från den första konserten är utbytt.

Men känslan av att det här är ett band som bygger sin show av glädje är intakt.I stället för 38 låtar blir det 34. I ställer för tre timmar och femtioåtta minuter blir det 3,29.

Det beror främst på att 66-åringen från New Jersey håller ett så högt tempo. Det känns som att hela första halvan är ett rockparty där den ena låten knappt hinner klinga ut innan Bossen räknar in nästa med ett ivrigt "one-two-three-four"!

Återigen: i hans ålder. Det borde inte vara möjligt.

Men, otroligt nog, verkar det inte vara någon match för Bruce Springsteen och E Street Band att hålla uppe intensiteten och spelglädjen ens i den här farten.

När amerikanen i slutet av den publikfest som går under rubriken "extranummer", i slutet av "Shout", gör sin James Brown-rutin och låtsas kollapsa av utmattning på scenen med ett "jag orkar inte mer" är det mer teater än någonsin. Energin är makalös även där.

Det finns stunder som inte riktigt sitter. Det finns låtval som inte alltid funkar. Det finns favoriter som inte får vara med. Det finns inte alltid en röd tråd.

Men det finns ändå ingen tvekan:

Bruce Springsteen är makalös igen.

BETYG – LÅT FÖR LÅT:

 

"Mary’s place"

Bruce, på glatt humör, utlovar ett "Swedish houseparty" och öppnar med den här försiktigt positiva "The rising". Han hyssjar ner den halvvägs, sen gasar E Street Band igång kalaset. "Let it rain"!

 

"Out in the street"

Bandet är på festhumör. Det är breda leenden där uppe på scen, genom hela låten. Patti Scialfa får en viktig biroll mot slutet. Maken Bruce går ner och tar publiken i hand. Inte hela, men en hel del.

 

"My love will not let you down"

En spikrak rockrökare, om uttrycket tillåtes. Bruce Springsteen pyntar "Tracks"-favoriten med ett yxigt, men coolt, gitarrsolo. Max Weinberg bankar skiten ur sitt trumset. Maffigt.

 

"No surrender"

Bandet kastar sig in i det här gamla lyckopillret utan att stanna upp en sekund. Det är full attack genom hela låten. Bruce och Little Steven spelar gitarr mot varandra och sjunger ihop.

 

"Something in the night"

E Street Band får äntligen lätta lite på gasen, i den här dova och tunga 70-talsfavoriten från "Darkness". Springsteen anstränger sina stämband till yttersta gränsen redan i låtens öppning.

 

"Candy’s room"

Det är inget fel på energin i kväll. Men även om Mighty Max trummar förtjänstfullt och Bruce lirar snyggt på sin gitarr lyfter det inte riktigt här.

 

"She’s the one"

Maskulint hårdnackad version. Det här är inget man muckar ostraffat med. Det sprutar till och med testosteron ur saxofonen under Jake Clemons solo.

 

"Sherry darling"

Publiken vevar glatt med armarna när bandet sänker garden och bjussar på feelgoodrock. Sticket där Bruce, Patti och Miami sjunger vid samma mick är underbart. Fast Jake blåser dem av scenen.

 

"You can look (but you better not touch)"

Spralligt rocknummer från "The river". Little Steven kliver upp vid sidan av Bruce Springsteen och E Street Band låter på nytt som ett lätt överförfriskat källarband under tre glada minuter.

 

"Two hearts"

Little Steven släpper inte sin Boss ur sikte här heller. De gamla kompisarna delar mikrofon. Fast micken är nästan i vägen. Den behövs knapp. De sjunger högst i hela stan, ända fram till avslutningen (Marvin Gayes "It takes two").

 

"Independence day"

Låten inleds med att Springsteen pratar om frigörelse och hopp. Om de drömmar man har som ung och de kompromisser man måste göra som vuxen. Sen spelar han den här balladen, återhållet och högtidligt.

 

"Hungry heart"

Publiken får ta första versen medan Bruce nöjer sig med att gasta "come on!". Favorit i repris, alltså. Men den här folkfesten, som slutar med att Bruce går ut i publikhavet, är ändå oemotståndlig.

 

"Jole Blon"

Bruce plockar upp önskeskyltar, och den första han håller upp är rariteten "Jole Blon", cajun-valsen han arbetade om till New Jersey-artisten Gary US Bonds i början av 80-talet. Trallig barrock.

 

"The price you pay"

"The river"-albumet gör sig påmint ännu en gång. En maffig version där E Street Band spelar tung, långsam arenarock med mjuka fingrar. Avslutningen är enorm.

 

"The river"

Allsång från början till slut. Men fortfarande försiktigt arrangerad, när E Street Band spelar något som liknar jazz i grunden. I stället för stämsång med Patti avslutar Bruce triumfen med en högtidlig falsett.

 

"Racing in the street"

Väldigt finstämd version som ramas in av Roy Bittans själfulla pianospel. Men upplevelsen störs lite av att en rätt stor procent av publiken tar chansen att snacka högt/gå på toa/gå och köpa öl.

 

"Lucky town"

En önskelåt som får den ena, enorma, bildskärmen att lägga av. Men den vaknar till Springsteens avslutande gitarrsolo. Där emellan: strålande körsång från Little Steven och Patti Scialfa.

 

"The promised land"

Publikens händer vajar i luften på nytt, när Springsteen plockar fram den här igen. Sin goda vana trogen lyfter den högre ju längre den får pågå. Finalen, "blow away"-partiet som kommer efter Jake Clemons saxsolo, är återigen magnifikt. Springsteens avslutande munspelssolo likaså.

 

"I’m a rocker"

Springsteen ger sig ut på en privat liten high five-turné mitt under världsturnén. Ser nästan lika glad ut som fansen i detta inte så sofistikerade, men roliga, rockkalas.

 

"Working on the highway"

Bruce hänger på sig en akustisk gitarr och ställer sig återigen längst fram på scenkanten, nedanför bandet, och lattjar rocknroll. Själva motsatsen till art rock; bara koncentrerat partyös.

 

"Darlington county"

Roadtrippen fortsätter med ännu mer uppspelt bonnarock. Bruce faller på knä inför fansen längst fram i en spegel av showen i lördags. Jake Clemons blåser upp en liten orkan med sin saxofon.

 

"I’m on fire"

Vacker andhämtningsstund som får enormt bifall när den kommer tillbaka till Ullevi. Hela arenan sjunger med i refrängen. Bruce sluter ögonen och njuter av stunden. Han är inte ensam.

 

"Tougher than the rest"

Mighty Max & co får ta igen sig ett tag till... Och inte någon emot, vad jag kan se eller höra. Herr och fru Springsteen närmar sig sakta varandra och sjunger balladen tillsammans, i samma mikrofon.

 

"Because the night"

Patti Smith-numret är en hejdundrande publiksuccé även denna kväll, och undra på det. En glödande uppvisning i livsbejakande rock, med Nils Lofgrens snurriga gitarrsolo som kronan på verket.

 

"The rising"

Det här har varit en Ullevi-favorit sedan 2003, och det är inte så konstigt om man sett och hört den - på Ullevi. När det är dags att sjunga "lalala", då sjunger alla "lalala". Ibland är rocken inte svårare.

 

"Badlands"

Den gamla ångvälten får återigen publiken att hoppa igång som om det vore 1985. Och när härligheten är på väg att ta slut tar bandet ny sats. Bara för att tricken är gamla behöver de inte vara dåliga.

 

Extranummer


"Jungleland"

Vansinnigt snygg version med galet starka band till just den här arenan. Med ett saxsolo från Jake Clemons som får nackhåren att resa sig, och rentav tåras en smula. Lika magiskt bra som förra "Jungleland" i Göteborg, den 28:e juli 2012? Njae. Fast den var sex getingar. Omöjligt att upprepa.

 

"Born in the USA"

Den komplexa texten till trots, när Max Weinberg bankar allt vad han kan i extranumrens mest muskelstinna bulldozer är det fullt ös medvetslös-vibbar på den här obevekliga fanfavoriten.

 

"Born to run"

Det tar ett litet tag innan den flammar upp, men när över 60 000 sjunger den här refrängen, då brinner det verkligen till på innerplan. En svettig, adrenalinstinn version som bjuder upp hela arenan.

 

"Ramrod"

Älskvärt sprallig raggarrock där Bruce och Little Steven får fördjupa sin bromance under sju åtta jätteglada minuter. Avslutas med att Bruce bestämmer att det är "sexy time" och skakar rumpa på storbildsskärmen.

 

"Dancing in the dark"

Allsång och dansfest som alltid slutar med succé i Sverige. Alltid. Inte minst för den lyckliga "baby" som bjuds upp på scenen och får dansa en svängom med Bossen. Även E Street-tjejerna får bugga.

 

"Tenth avenue freeze-out"

Hyllningen till Clarence Clemons är precis så där 70-talsgroovig som den ska vara. Det finns så mycket heart and soul i det här bandet. Så mycket själ och hjärta. Så mycket glädje och sväng.

 

"Shout"

Extranumren följer ett vant mönster här. Men det gör å andra sidan även publikresponsen: Den utdragna Isley Brothers-covern fyller Ullevi med ytterligare soulenergi.

 

"This hard land"

När E Street Band tackat och tackats står Bruce Springsteen kvar, ensam med en akustisk gitarr. Plockar fram den här i stället för "Thunder road" som farväl. Snygg, men effekten är inte lika stark

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag