Hoppet levde länge. Sjukt länge med tanke på att tolvorna lyste med sin retfulla frånvaro tills klockan slagit midnatt. Och när de väl kom var det redan för sent för Saadeseger. Men vägen till tredjeplatsen - Sveriges bästa placering i schlager-EM under 2000-talet - var ändå en triumfresa för Eric Saade.
Saade spände musklerna direkt på plats i Düsseldorf när han började psyka den komiskt kaxige Redone-ryss som kallar sig Alex Sparrow. Han sa vad han tyckte och han sa det på rätt sätt. Han kallade Jedward för förband och när han vann (!) sin semifinal konstaterade han efteråt att han bara gått på 70 procent. Sedan önskade sötnosen livet ur EBU-chefen för att denne hållt Sverige på halster när finalisterna presenterades.

Saade har gjort något så osvenskt som att kliva in i den här galna cirkusen utan att be om ursäkt för någonting. Han är Eric Saade, han har ett "performance" och han vet att allt är "passibel". Punkt.
Nu tippade jag visserligen Sverige topp fem, men det var inte som att konkurrenter saknades i det brokiga startfält som visade sig vara späckat med lika mycket skrällar och skräp som alltid. Om inte mer.
Det var roligt att det gick vägen.
Det var rent av ljuvligt att se Saade leverera inför en livepublik på 34 000 och en tv-publik på hundratals miljoner.
Han har varit loj och opålitlig på repen när det inte gällt ett skit, men vass som ett schlagerspjut när det varit skarpt läge. Det har varit ganska omtumlande att uppleva den proffsiga förvandlingen på plats.

Visserligen känns det som att Eric Saade var snäppet självsäkrare i den semifinal han faktiskt vann, men jag är samtidigt inte säker på att mina ögon skulle klara ett blindtest mellan de framträdandena. Saade var helt enkelt grymt bra.
Han förvaltade torsdagens feta genombrott och bäddade för en karriär som med rätt vägval kan bli spännande att följa.
Omröstningen var däremot inte kul. Den var plågsam. En vidrig tv-thriller där hoppet mirakulöst återuppstod så fort det verkade som om segerchanserna lagt sig ner och dött en ärofylld död.
I slutändan stod ett svenskt team som segrare trots allt.

Inte Team Schweden, utan det glada gänget från Azerbajdzjan. Med Jessica och Vera från Shirley's Angels som tydligaste inslaget. Med svenska låtskrivare, sminkös, koreograf och hela faderullan. Med en låt som antagligen aldrig kunnat stå som segrare i den svenska Melodifestivalen men som visade sig perfekt lagom för Eurovision.
Det var en kul kväll. Äntligen.
Det var länge sen.

# Hårt favorittippade operagösta slutade på femtonde plats! Frankrike är därmed tävlingens fetaste favoritfall sedan Charlotte Perrelli slutade nummer 18 i Serbien. Men ännu märkligare var att Italien och Ukraina slutade topp fem.
# Jedward blev för knasigt. De studsande speedkulorna slutade åtta. Och Irlands ekonomiskt plågade stadstelevision drog en lättnadens suck.
#  Som Abba slog fast: the winner takes it a ll.
Sverigebajdzjan är grejen. Det blev inget "Haba haba" i år, det blir Baku, Baku.