BERGEN. Även den bäste kan ha sina sämre kvällar.
Det gör dem nödvändigtvis inte dåliga.
På sin sista konsert innan Sverigebesöket gör Bruce Springsteen det han ska. Han ger allt, men sällan mycket mer.
Om vi ska ta och inleda rapporten med det mest oroväckande:
Bruce Springsteen är på väg att tappa tråden.
Det är inte så dramatiskt som det låter, men efter att ha sett hans världspremiär i Atlanta och Europapremiär i Sevilla är det ändå tydligt:
Springsteen har kastat ut det ljuvliga soulmedleyt "The way you do the things you do/634-5789"- inget omistligt nummer i sig, men det som faktiskt kändes som den röda tråden för den här turnén. Förstärkt med en svängig blåssektion på fem man och en kör som kastar sig mellan soul och gospel hade Bossen hittat ett uttryck som färgade hela konserten.
Nu är showen snart tillbaka där den förra turnén slutade.
Man kan tycka att rockjournalister ibland stirrar sig blinda på låtlistor, men i Springsteens fall är deras betydelse lika betydelsefull som i, säg... Madonnas.
Madonna, som exempel, spelar samma låtar i samma arrangemang, i samma ordning, kväll efter kväll. Bruce Springsteen vägrar den grejen. Han är redan uppe i långt över hundra spelade låtar på den här turnén. Det är hans sätt att inte köra fast och börja trampa luft. Bara konserten i går bjussade på fyra turnépremiärer ("Long walk home", "My lucky day", "Red-headed woman", "You've got it").
Det gör att ingen konsert är den andra lik. Det gör det definitivt mer spännande. Men det är inte varje kväll det gör det bättre.
Det är min ena invändning mot den här ojämna kvällen. Den är rätt lätt att fixa till. Den andra kommer att ge sig själv om ett par dagar - den andra invändningen handlar om arenan.
Området kring den gamla fästningen i Bergen är pittoreskt och charmigt, men det är ingen vidare konsertplats för arenarock. Det är inte ens en arena. Det är en gräsplätt belägen mellan murar och bostadshus som känns stadsfestival, och utan läktare försvinner en del av energin ut över hustaken och fokuset flyr över de omgivande bergen.
Men trots att 20 000 aldrig kan bli lika mycket som 60 000 så försöker Springsteen, uppriktigt, skapa en kväll att minnas.
Spelglädjen är det inget fel på. Tidernas största E Street Band är fantastiskt lyhörda inför chefens infall och publikens önskelåtar. Under konsertens tre timmar och 29 minuter spelar de upp hela sitt register. Den enda som inte hänger med i svängarna är Bossen själv, när han tappar tråden i "Johnny 99" och frågar Little Steven hur bryggan går. De norska fansen, som tagit Springsteen ännu närmare sina hjärtan under minnesceremonierna av Utöya, tjoar glatt - och så är den fadäsen glömd.
Och om vi ska ta det bästa sist så framförs konsertens fundament - de låtar som hängt med större delen av turnén - med samma stora hjärta och övertygande pondus som tidigare.
Det är bra på det stora hela. Det är ingen fara på taket.
Det kan fortfarande bli en härlig helg i Göteborg.
