Först och främst – det var ingen skräll.
Det anade man i samma ögonblick som Carola fick tvärnobben av svenska folket förra lördagen att Melodifestivalen blivit mer svårtippad än ett pakistanskt presidentval.
BWO var inte bara mina personliga favoriter den här veckan, de var storfavoriter i en rad blaskor samt på landets och utlandets alla spelbolag.
Enligt den logik som uppenbart inte längre existerar när det gäller årets telefonröstande schlagerfans borde alltså Martin Rolinskis nästa raketuppskjutning skett i Kiruna.
Nu blev det Globen ändå. Kanske var refrängen för stark. Det gick väl helt enkelt inte att ducka för BWO när de brassade på för kung och fosterland under årets tre mest färgsprakande schlagerminuter.
”Lay your love on me” är i Globen och det välförtjänt. Nu är trions eleganta discobomb första utmanare till Sannas rysarballad i Globen.
Men.
Att det skulle bli lilla kavata Dunka-mig-Frida som följde med på kuppen var inte lika självskrivet. Ni skulle sett henne efter sändningen i går. Hon såg ut som Lille Skutt där hon stod backstage med tårar som sprutade av ren glädje hårt saltad av pur chock.

Ni märker att jag inte nämner låten här?
Det är för att Fridas gamla klasskompis Mickey Huskic redan recenserat den bäst i Sverige:
– Det är ”Små grodorna”.
Att Patrik Isakssons till synes oändliga mikrofonsladd inte räckte till avancemang låg lite i luften. Men hur gick det till när Ainbusk drattade på ändan?
Var detta kvällen ”Bolibompa”-folket tog tillbaka makten i schlager-Sverige?
Eskobars dunderflopp är inte så mycket att orda om.
Den såg man på flera mils avstånd.
Om nu Fridas rappande sidekick kallas för Mowgli – varför har han då gjort Headline till sitt artistnamn?
Mowgli är ju tuffare, det svänger ju katten.