Det är svårt att göra fullt fungerande underhållning med artister som är för packade, för chockade eller för coola för att få ur sig annat än vimsiga tacktal till en rad människor de knappt själva kommer ihåg namnen på.
Ett tag under gårdagskvällen kände jag mig lika uttråkad som Robyn såg ut. Men sen vann hon ett pris och sjöng en sång, så kvällen tog sig för hennes del.
Hon fick dessutom det finaste priset.
Live-kategorin är fortfarande ny i Grammis-sammanhang, men den här kvällen kändes den klart tyngst. Håkan Hellström, In Flames, Lars Winnerbäck och Hellacopters hade alla varit lika utsökta vinnare som Robyn.
Konkurrensen var inte lika tuff någon annanstans.
Hellacopters borde blivit årets grupp, Titiyo borde fått en massa nomineringar för albumet "Hidden" samt en Grammis för årets låt, "Longing for lullabies" med Kleerup.
Men Kleerup blev galans kung ändå (som jag både tippat och hoppats på). Det självbetitlade debutalbumet är redan klassisk svensk dansmusik i samma liga som Robyns "Robyn", The Knifes "Silent shout" och Christan Falks "Quel bordel".
Det var skönt att se electrorockern hämta statyetterna som om det var den mest självklara saken i världen.
Samtidigt var det gripande att se Anna Ternheims galna glädjechocker när hon vann sina pris.
Själv var jag inte lika förvånad.
Galan fick en värdig kung och en värdig drottning.
All Star- och New York-gäng i all ära - Timo Räisänens och In Flames gemensamma framförande av "Alias" var kvällens uppträdande.
Sexton år efter att Popsicle önskade livet ur Arvingarna i ett tacktal blev det Grammisförbrödring i tv. Soundtrack of Our Lives och Lasse Stefanz byggde en indiebro mellan rock'n'roll och dansbandsmusik och verkade tycka att de var väldigt roliga.

Till sist en påminnelse om att schlager-SM är nära:
EMD fick en grammis för att ha sjungit årets låt.
Hmm. De fansen blir inte att leka med i vinter.