Veronica Maggio kröntes planenligt till kvällens drottning på den kungliga operan.

Maggios 2011, med skivan "Satan i gatan", livesuccéer och en rad hits resulterade i tre grammisar. Inte i närheten av någon storslam, men ett odiskutabelt kvitto på vad som utspelades under fjolåret.

Gött för Maggio, som varit favorittippad galadrottning tidigare men inte nått hela vägen fram till prispokal. Det märktes att hon värderade textpriset högst, då den musikaliska språkbegåvningen ironiskt nog inte fick fram en vettig bokstav när det skulle tacktalas.

Maggio var en bra vinnare också, även om jag håller med jurygrupperna om att Lykke Li var bäst i fjol.

Vadå, säger ni? Lykke Li vann ju bara två priser?

Visst. Men det var de mest prestigefyllda priserna.

Hon utsågs till årets artist. Hennes "Wounded rhymes" korades till årets album.

Men precis som Avicii, som fick den prestigefyllda utmärkelsen "Årets låt" för "Levels", så var inte Lykke Li på plats. De tvåfaldiga vinnarna hade förstås sina skäl att stanna hemma, men inte blir en gala roligare när de tyngsta priserna blir till videohälsningar.

Återbud verkar förresten vara, ska vi säga, lite vanligare i Sverige än på de amerikanska Grammy- och Oscars-galorna.

Thåström öppnade kvällen med att göra en förkrossande cool "Beväpna dig med vingar", titelspåret från det album som släpps i dag. Nästa år kan de vara Thåström själv som står på operan som kvällens stora vinnare.

Grammis i tv borde vara en självklarhet. Skrev jag i fjol - då ingen kanal nappade på galan. Då missade tittarna bland annat ett ljuvligt Ark-medley med Håkan Hellström och Tove Styrke som gäster, och en premiärspelning av Lykke Lis "I follow rivers".

Nu var musikfesten tillbaka i tv. Bra det.

Men en av världens mest framgångsrika musiknationer borde kunna åstadkomma något maffigare, glammigare, roligare och exklusivare.

Alla som följde SVT Plays direktsändning med Per Sinding Larsen fick åtminstone se en rätt lustig parad med salongs­berusade musiker. Det var så många glas och slipsar i bild att det kändes som om man ­hamnat i en svensk hipster­variant på "Mad men".

all over press