Som "Generation ex" med ett trasigt beat och en totalt utmobbad gitarrist, en gitarrist som inte tillåts att ta ett enda ackord ens för sakens skull; som U2 under "Discotheque"-perioden, fast utan att snegla på några blinkande dansgolv eller hitlistor bakom sina solglasögon.
Det framstår kanske som en välkalkylerad gör-om-mig, men soundet är ändå omisskännligt Kent. Ingen kommer att missta "Töntarna" för att vara ett verk från något annat band.

Kanske hade sången inte förlorat på om Jocke Berg lagt den efter en whiskyprovning - den hade gärna fått vara lite mer David Gahan-dov - å andra sidan är falsetten en ny hit och vocoder- kören ger låten ett ödesmättat djup som klär bandet väl.
Det är knappast en singel som kommer att bredda publiken. Men den tillhör, just därför, det mest uppkäftigt kompromisslösa kvartetten gjort.

Det är en låt som i förlängningen är en filosofi som är väldigt indie.
Säkert besvärande för en del lyssnare, men personligen föreslår jag att kungen tar tillfället i akt och pressar en ny medalj: "För tapperhet i rock".