The Ark har fått alldeles för lite uppmärksamhet. The Ark har fått ta allt för stort utrymme. Det beror lite på vem man frågar.
Den här avskedskvällen är frågan ointressant.
The Ark har inget kvar att bevisa för de tusentals fans som samlats i den historiska septemberkvällen. Bandet stjäl all uppmärksamhet, de snor allt utrymme. De är totalt uppfyllda av sig själva, och de kärleksbombas av publiken från början till slut. The Ark är lite som ett självspelande hitpiano efter att ha turnerat i över ett halvår, men de levererar som alltid.

Egentligen är det så här alla band förtjänar att få sluta. Men få artister är så driftiga. Det sällsamma rockbandet har trots allt grejat avskedsfesten på egen hand. De har alltid agerat festfixare på scenen. Alla har fått inbjudan till deras glammiga partyn, även om det i början av karriären ledsamt nog innebar att bandet fick ducka för flaskor och glåpord.
Det är konsekvenserna av att vara modigast i klassen. Av att klä sig i lustiga retrokostymer och tro så konsekvent på sin sak, på sitt budskap och på sin musik.

The Ark har alltid varit de stora gesternas band. Hade de bara blivit större internationellt, fått ännu bättre ekonomiska resurser, så hade det blivit ännu mer drama. Det kan vara värt att sörja när deras karriär nu summeras. Ola Salos svarta ängla­vingar hade antagligen sprutat eld och flaxat sångaren upp i skyn om de slagit utomlands. The Ark hade förmodligen spelat på månen, inte sänt konserter ut i rymden.
Vad är det man brukar säga? Tack för musiken?
Inget fel på den. Men efter deras avslutande triumf säger jag hellre tack för showen.
Bra av Ark att lägga av i tid, typiskt att det kändes så tomt så plötsligt.