Vinterns startfält ser ovanligt starkt ut, det gjorde det redan innan Björn Ranelid släppte bomben (hans beskrivning, inte min) som satte skruv på cirkusen i går.
Frågan är vad som ligger bakom hans beslut att ställa upp i Melodifestivalen.
Har det kokat i Ranelids inre när han följt uppmärksamheten kring författarkollegan Birro? Är han en av vår tids mest lättsmickrade personer? Blir han deprimerad av att inte bli sedd i tv? Besitter han en avancerad självironi, så skickligt maskerad att den är omöjlig att upptäcka för vanliga ögat?
Eller handlar det bara om en så fantastisk låt att Ranelid, som Carola & co brukar säga, bara inte kunde tacka nej?
Det vore ju en bomb om det sistnämnda alternativet vore fallet - men om Ranelid i själva verket visar sig vara det skånska svaret på, säg, Leonard Cohen skulle det miraklet tacksamt tas emot. Annars riskerar det att bli historisk buskis av schlagervintern, och evig kalkonstämpel på Ranelids person.
"Det är den största sensationen i Melodifestivalens historia", sa den självbelåtne artisten själv till Expressen i går.
Det är lite oklart hur Björn Ranelid resonerar. Är det till exempel en större skräll än när Carola och Andreas Johnson blev brutalt utslagna av Nordman för några år sedan? Än när en okänd skolfröken gick direkt till Globen året innan? Samma säsong som självaste The Ark ställde upp? Större än när schlagerhistoriens största artister dök upp utan förvarning och framförde ett klassiskt schlagermedley år 2000?
Den stora sensationen i Melodifestivalens viktigaste och mest hängivna målgrupp är det inte. De har möjligen ett svagt minne av att ha sett författargubbens brunpolerade bringa i "Let's dance", men jag tvivlar.Den stora sensationen bland alla schlagerbarn stavas Sean Banan.
Ät den, Ranelid.