CD 1
"Redan där"
Akustisk eftertanke med Dylanskt munspelande. Lundell deklarerar att hans kärlekssånger är historia.
"Är vi lyckliga nu?"
En bitter, trubbig rocker. Låter som om huvudpersonen gör en halvlyckad parodi på sig själv.
"Jag kan inte andas här längre"
Allt är kört. Spelet är över. Kapitalisterna vann. Det är all tändvätska som krävs.
"Dom fyras gäng"
Lundell går till buttert angrepp på Bonniers, Schibsted, Murdoch och Stenbeckkoncernen på en och samma gång.
"Nattvakten stjäl"
En målande countryballad om ensamhet.
"Moln utan minnen"
Ungefär samtidigt som Lundell sa att han skulle lägga av, så la REM av - fast på riktigt. Här tar Lundell upp collegerockarvet från Michael Stipe.
"Arbete och bostad"
Blues som står på de svagas sida. Livet är hårt. Soundet är lika kallt som det är kalt.
"Eld i berget"
Lundell ger upp och "överlämnar landet åt barbarerna". Melodin håller han dock för sig själv.
"Mitt ansikte"
Stillsam protestsång om utförsäljningen av en vårdcentral på Kungsholmen? Jodå.
"Hur lång är en tyst minut?"
"En tyst minut" klockar in på fem minuter. Gubbig pubrock.
"Skiten brinner"
Ofokuserad samhällskritik i punkigt tempo men med vag melodi.
"79%"
Synnerligen märklig sossereggae med Jagger-töntig körsång.
CD 2
"Gordon Gecko"
25 år efter Wall Street-symbolens intåg i filmhistorien konstaterar Lundell att Gecko "hade fel". Vilken insikt.
"FBL II"
Lundell sjunger ironiskt om "En popstjärna, Båstadsvaskare, kanske en mästerkock" men återkommer till att folket bygger landet. Eller inte.
"Rent förbannat"
Boogie-woogie som avslöjar att Lundells referenspunkter ligger en bit tillbaka i tiden; sjunger om både Pinochet och Thatcher.
"Snart kommer pöbeln"
Hånfull visa om välbeställda. Lundell nämner till och med "Solsidan" i ett av många spår som säkert betyder mycket för honom, men som hade kunnat bli en b-sida.
"Jesus var en röst i natten"
Avskalad blues som konstaterar att religion orsakat skada.
"Sjörövar-Jennys sång"
Gammeldags cover i varietéstil.
"Mellan havet och rymden"
Rösten känns gammal, vilket ger Lundells akustiska minnesteckningar från 1970 en extra laddning.
"Fula pojkar"
Eldkvarn-cover. Varken särskilt kul, annorlunda eller ens bra.
"Schabbelbabbel"
En ny - inskränkt insändarlik - attack på mediesamhället, som hånar twitter och facebook.
"Kom fram ur skuggorna"
När Lundell sjunger "Nu får det förbanne mig vara nog" blir det komiskt snarare än effektfullt.
"Vi blir äldre"
Lägereldsraderna "Vi blir äldre, vi blir hårda, förvirrade, uppslukade av oss själva" kan vara skivans mest insiktsfulla.
"Exil"
Skivans längsta ballad. Låter som ett embryo till något episkt, men saknar hook, stråkorkester och en text som stannar kvar.
