REM debuterade 1983. De öppnade dörren för amerikansk collegerock och blev snabbt bäst i klassen.
Det pålästa rockbandet från Athens, Georgia, peakade för 20 år sedan. Det stora genombrottet "Out of time" kom 1991, den mäktiga uppföljaren "Automatic for the people" året därpå.

Men de lyckades aldrig växa i den större kostymen.
De blev aldrig, som många förutspådde, nästa U2. När de försökte sig på en världserövring med en jätteturné baserad på albumet "Monster" (1994), drabbades de även fysiska problem.
Trummisen Bill Berry kollapsade på scenen av en hjärn­aneurysm, basisten Mike Mills lades in på sjukhus för tarmvred och ­sångaren ­Michael Stipe akutopererades för ett bråck under ­loppet av några månader.

Berry lämnade senare bandet. Samtidigt fick REM det allt kämpigare att upprepa sina succéer. Singlar som "Leaving New York" och "E-bow the letter" blev allt sällsyntare. Turnéerna gick allt knackigare - bland annat fick en konsert på Stockholms Stadion flyttas till en mindre arena - och de nya albumen syntes ojämnare och tristare än dem som föregick det stora genombrottet som följde på singeln "Losing my religion".

I den senaste artikeln jag läste om Michael Stipe visade han upp sitt hem i Tribeca, i ett exklusivt inredningsreportage. Det såg propert och modernt ut. Sångaren verkade ha stoppat undan allt som påminde om rock'n'roll i något förråd. Han hade nog redan lämnat REM.