Schlager-SM handlar inte sällan om nervdaller, det är bland annat det som är så gött med den här lilla popcirkusen.
Blackouter under rafflande omröstningar, tomma blickar i green room inför miljoner tv-tittare, darrande händer som får mikrofoner att bli oskarpa och toner som plötsligt sitter stressat surt. Spänningen är en lika viktig ingrediens för showen som tonartshöjningar och konfettin.
Nu ser det ut som att Thorsten Flinck - vem annars? - håller på att ta nervigheten till en ny nivå.
Tjugo minuter försenad på en torsdag - inför en repetition med en pyttepublik bestående av några journalister och glada mellobloggare. Det är inte normalt.
Det har mig veterligen aldrig inträffat tidigare. Men så gör ju Thorsten Flinck schlagerdebut först i år.
Christer Björkman & co var förstås inte omedvetna om Thorsten Flincks brokiga, stundtals olyckliga historia när de tog in honom i tävlingen. Nu vet de vad den kan innebära. Thorsten Flinck är sann konstnär som drabbas av ångest när han måste upp på scenen. Det är inte de bästa förutsättningarna.
Men vi talar om en talang som stått i rampljuset tusentals gånger. Jag har sett honom live tidigare, både som musiker och skådespelare. Han har nog aldrig varit i tid, men väl på plats har han alltid levererat.
Nu är Melodifestivalen en speciell arena. Körschemat är planerat in i minsta sekund. Utrymmet för tidsmässiga korrigeringar är pyttelitet.
Börjar Flinck febra strax innan han ska gå in på scenen på lördag så riskerar schlagergeneralen och hans stab kollektiv hjärtattack.
Men, lugn.
I kväll genrepar Thorsten Flinck inför betalande publik för första gången. Först då vet vi om det här otippade äventyret lutar åt sensation eller kalkon.