Björn Ranelid har  skrivit mycket, författare som han är.

Men i går skrev han ­verkligen historia.

Som traditionen bjuder satt undertecknad och Josefin Crafoord som vanligt och kommenterade delfinalen i cover-it-live. Ett rätt fiffigt webverktyg där läsarna kan interagera och reagera under programmets gång.

Kvällen flöt på ungefär som vanligt under knappa 45 minuter. Det sågades och hyllades och det frågades och svarades. Sedan gjorde Björn Ranelid och Sara Li entré. Björn såg ut som en uppumpad mellanviktare när han presenterades, och redan där tog det fart.

Sen drog bidrag nummer åtta igång, och reaktionerna exploderade.

Jag har nog aldrig varit med om liknande röj på sociala medier. Och det var inte en lokal företeelse på den här tidningens sajt. Ungefär samtidigt blev hashtagen för Björn Ranelid världens mest ­twittrade.

Detta i samma veva som Whitney Houston begravdes på andra sidan Atlanten.

Själv hade jag förvisso tippat en resa till Andra chansen, men när det blev klart vilka fem bidrag som gått vidare så låg inte skrällen längre i luften. Den kändes som ett faktum.

"Mirakel", förmodligen den rörigaste och märkligaste låt som någonsin tävlat i Melodifestivalen, gick till final. Trots, eller tack vare, ett taffligt framförande där huvudpersonen skrider över scenen framför Sara Li och ett gäng unga dansöser i en bisarr tillställning ­omöjlig att slita blicken ifrån.

Hypnotiserande uselt - rent musikaliskt, på samma gång vansinnigt underhållande och mäkta annorlunda. Ranelid verkar sakna både rytmik, tajming och musiköra, men hans utstrålning är ­odiskutabel.

Många läsare rasade över spektaklet och drog paralleller till Thorsten Flinck och Sean Banan, men det är som att likställa en Opel med en ko. Det går inte.

Flinck och Bananen är förvisso udda inslag i schlager-SM, men de kommer från två helt andra håll. De har exempelvis pysslat med den här grejen som vi kallar musik ett tag.

Ändå är de inte i Globen, än. Det är Björn Ranelid. Och jag håller med de besvikna artister som anser att det är ett enda stort skämt. Men det hade i alla fall en poäng.

Startfältet i Globen har plötsligt fått en helt annan nerv.

Inte för att jag tror att svenska folket glömt bort Loreen eller att särskilt många jurygrupper lägger sina ägg i "Mirakel"-korgen, men Ranelid­psykosen kan hålla i sig i tre veckor till.

Det här kan ställa till det i framtiden. Det här innebär mer raffel.

Flippat, men kul.