Det är inte första året Way out west kliver fram på sensommaren som Sveriges bästa musikfestival.

Men frågan är om programmet, som helhet, varit bättre än i år.

Årets upplaga av Way out west kommer kanske, men troligtvis inte, att bjuda på någon sanslös klassiker i klass med Prince i fjol.

Årets huvudnamn, Blur och Kraftwerk, har heller inte samma stjärnglans som Neil Young eller Kanye West.

Men det är inte det som är poängen.

Peace & Love är redan Sveriges största festival. Det är en bred folkfest som drar ungefär dubbelt så stor publik som Göteborgsfestivalens 27 000. En glad ungdomsgård som lagt beslag på de stora svenska premiärerna (i år Kent, Maggio, med flera) och glatt bokar allt från Roxette till Rihanna. Det är inget fel med det. Men det skiljer heller inte Peace & Love från de största europeiska festivalerna.

Poängen med Way out west, då?

Det är att vi fått en svensk motsvarighet till Coachella - den amerikanska festivalen som inte nischar in sig på någon särskild genre utan låter det genuina musikintresset och upptäckarlustan styra. Möjligen kan man sätta en indiestämpel framför majoriteten av artisterna som kommer till Västkusten i helgen, men då gör man det lite för lätt för sig.

Det spelar ingen roll om man lyssnar på musik sju dagar i veckan, om man rentav råkar ha det som jobb. Det finns alltid någonting att upptäcka bakom nästa scen.

Way out west gör det smala brett, och noterar nytt publikrekord trots avsaknaden av superstjärnor.

Det får festivalen i den vackra Slottsskogen att bli lite roligare, lite bättre och lite smartare än sina konkurrenter.

Det har väldigt lite med hipstermössor, nostalgiska återföreningar och balla 08-kändisar på backstageområdet att göra.

Men det handlar väldigt mycket om musik.