Låten är en sak. Det är en bra låt, "Amazing".

Men låt oss prata om showen.

Melodifestivalen har för all del belönats med en del klockrena insatser genom åren, det anser jag absolut, men den har aldrig någonsin bjussat på en liknande show.

Det märks att Danny går in i det här med ett uppumpat självförtroende redan när han gör entré till Eric Saades "Popular".

Sedan dansar Disco-Dolph fram och krossar allt, med ett helnöjt - nästan överlägset - leende på läpparna.

Undra på det.

Redan introt håller hög MTV-galaklass. Med huvudpersonen i stilig rymddräkt under lampor som ser ut att vara saxade ur George Lucas dagdrömmar.

Fortsättningen är en uppvisning av aldrig skådat slag.

I elektriska kostymer som hämtade ur den uppdaterade versionen av sci fi-klassikern "Tron" sjunger Danny att han känner sig både "great" och "awesome".

Well, det smittar.

"Amazing" har en koreografi som faktiskt sätter ny standard i den här tävlingen. Danny klubb­dansar lika övertygande som en inspirerad Justin Timberlake. Och det lyft som kommer en bit in i låten, när scenen släcks ned och det blir dags för trumbreak med technoknarr, är så sjukt snyggt att det förtjänar några hundra miljoner tittare bara det.

"Amazing" är inte ovanligt snyggt för att vara svenskt eller ens för att vara ett schlagerbidrag - det är ovanligt snyggt överhuvudtaget.

Danny Saucedo var det tuffaste, snyggaste och mest moderna som gick att uppbringa redan i fjolårets Melodi­festival. I år fortsätter han resan som började med "In the club", genom att vara lite bättre, och mycket coolare, i precis alla moment.

På genrepet i Malmö Arena i går kväll var det som att publiken bara såg på, och lyssnade till, ett enda bidrag. I de publikundersökningar som genomfördes efteråt pulvriserade "Amazing" konkurrenterna.

Största mysteriet var att "Amazing" inte nådde upp till hundra procent av alla rösterna. Men kanske händer det i kväll. Större skrällar har skett.

20.38, alltså.