Man vill inte gärna tro att det är en slump att Veronica Maggio blåser rosa bubbelgum på omslaget till "Satan i gatan".
Det är en bra bild, och vid närmare eftertanke: Självklart ingen slump.
Veronica Maggio har aldrig väjt för kulört tuggummipop. Det var tydligt redan på hennes första singlar; lekfull popmusik som flörtade med hiphop- och soulinslag på ett sätt ingen var i när­heten av då, 2006.
Samtidigt var Veronica Maggio inte i närheten av att vara den uttrycksfulla artist hon är i dag på den tiden.
Jag hade sett henne tidigare och förstås lyssnat på hennes skivor, men det var inte förrän i februari i år som poletten verkligen trillade ner. Och med en effekt som kändes ungefär som om man dragit i en enarmad bandit, en sista gång, på väg ut ur kasinot.
Efter en lång dag i Göteborg, en dag fylld med taffliga schlager­rep från bland andra Babsan, Moniker och Sanna Nielsen slog jag på datorn på mitt hotellrum och laddade ner en förhandslänk till den nya Maggio-singel som det börjat pratas om av så kallat branschfolk. Det var som att ladda ner en jackpot.
"Jag kommer" är en av årets största hit­singlar, med en av årets fiffigaste texter. Till skillnad från, säg, Eric Amarillos "Om sanningen ska fram" så är glimten i ögat odiskutabelt äkta. Delar av texten skulle kunna vara hämtad från en gammal gladporr-rulle. Samtidigt är låten en rusig vädjan om förälskelse.
Men mest är "Jag kommer" en melodi som träffar mitt i prick, direkt. En asbra låt helt enkelt. Team Expressen hade den på repeat medan vi skrev våra schlager­artiklar den där kvällen. Jag hann slänga i väg en singelrecension också, fyra getingar som i backspegeln lika gärna kunnat vara fem.
Låten är skriven av Maggio och albumets producent Christian Walz. Senare samma vecka åkte Walz ur Melodi­festivalen utan att ens få passera "Andra chansen". Det var en besvikelse, men jag minns att Walz tyckte att det var lite skönt att kunna få åka hem till Stockholm och koncentrera sig på att göra klart Veronica Maggios album.
"Satan i gatan" släpptes den 27 april i år. Det är Maggios tredje och bästa skiva.
En stolt, uppriktig och obeveklig popplatta med mycket hjärta och smärta. En fortsatt uppdatering av tidiga Orup, som påbörjats av Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray - ex-Snook­arna som hon jobbade med i olika utsträckning innan "Satan i gatan" (att Linnros och Maggio var ett par är i dag lika känt som, ungefär, Lill-Babs + Lasse Berghagen = sant).
Samma aprilvecka spelade Maggio de nya låtarna live för första gången, i gamla hem­staden Uppsala. Succén var i rullning. Turnéplanen växte allt mer. Maggio blev mer omsusad för varje konsert.
Mitt i sommaren landade hon i Borlänge, och möttes av en publik på närmare 30 000. En brokig festivalpublik som tog över sången i flera år gamla låtar. Låtar som inte ens var hits när det begav sig blev plötsligt till allsångsnummer. Konserten på Peace & Love-festivalen var en triumf för ­Maggio, en bekräftelse på det största genombrottet för en svensk soloartist sedan Håkan Hellström var ute på sin första sommarturné. Det var för övrigt en magnifik spelning. Det bästa jag sett med Veronica Maggio, som med sitt nyvunna självförtroende, sitt snärtigt souliga sångsätt och kaxigt flörtiga stil genomförde konserten uppe på små fluffiga moln utan att tappa publikkontakten.
Fram till i år hade hon trots allt varit en i mängden. Flitigt radiospelad, grammis­nominerad och uppmärk­sammad - men inte ordinarie i elitserien. Långt ifrån lika omskriven eller kreddig som exempelvis Robyn, Lykke Li och The Knife.
Men 2011 var året då ­Veronica Maggios karriär gick in i en ny fas. Å ena sidan blev hon plåtad för italienska modemagsinet L'Uomo Vogue, å andra sidan dök hon upp hos Måns Zelmerlöw på Skansen och dirigerade allsång till "Jag kommer" och "Välkommen in".
2011 var också året då hon slog rekord på Spotify genom att vara den första svenska artisten någonsin som hade samtliga spår från sitt aktuella album på topplistan över de hundra mest spelade låtarna. Statistik som rönt uppmärksamhet i såväl engelsk som amerikansk musikpress.
Och trots att Veronica Maggio känns som en typisk artist för Spotify-generationen - vad annat kan man kalla en sångerska som legat i toppskiktet på streamingsajten under ett drygt halvår? - så har hon sålt fler skivor än någon annan. I dagarna förväntas engelska soulsensationen Adele passera 80 000 sålda ex för sitt album "21". Den gränsen, som innebär dubbel platina, hade Maggio nått redan när den här hösten drog igång. Trots att "Satan i gatan" gavs ut långt efter "21".
Men försäljningssiffror i all ära, de kan vara kul att notera men är inte så festliga att sjunga med i.
Maggios storhet förklaras bäst genom att lyssna på "Satan i gatan". Från det inledande titelspåret där hon utlovar hämnd på den som svikit henne, till avslutande (bonusspåret) "Vad gör vi ikväll" där hennes rastlösa natt­grubblande blir till ljuv musik.
Om det inte räcker som förklaring så anser jag att Orup gjort en väldigt träffande analys av upphovskvinnan till "Satan i gatan". Så här förklarade den gamle popknestorn kollegans succé i Expressen tidigare i år:
- Veronica Maggio är asbra.
Frågan är hur Maggio tänker förvalta sin succé. Eller, stryk det. Det räcker att konstatera att 2011 var magnifikt, och att framtiden är ljus som satan.
Veronica Maggio är 30 år. Sedan ­debuten 2006 har hon stadigt blivit en säkrare och tydligare artist, såväl live som på skiva. Det var inte den artistiska utvecklingskurvan som sköt i höjden i år, det var responsen som exploderade.
Och trots att Maggio ägnar sig åt något så gjort som snärtig popmusik på svenska så finns det egentligen ingen som är i närheten att låta som henne, man eller kvinna. Maggio är nästan sin egen genre, högintressant och angelägen mitt i den bredaste mittfåran. Det är en konst, det är det ytterst få som lyckas med.
Det är asbra.