Körsång är en folkrörelse. Det är väl bara fotboll som sysselsätter fler svenskar på fritiden. Båda är lagsporter, där det gäller att var och en har sin roll klar för sig och gör sitt jobb. Och när spelet och sången flyter perfekt, då upplever deltagarna en gemensam lyckokänsla.
”Körslaget” är en bra tv-idé, men började med att gå i repris på sig själv sju gånger. Sju musikkändisar återvänder till sju hemorter för att ragga ihop sju körer i sju lika reportage. Sedan sjöng de sju körerna sju låtar.
Här och där någon kul replik, komisk falsksång modell ”Idol”, men mest var det tjatigt och gäspande utdraget.

”Körslaget” måste innehålla mer sång. Här anar man sångkraft, här finns amatörers lust att uppträda och jag tror vi får se mer koreografi av körerna.
Bäst i går var livfulla Linda Bengtzing-kören och hårdrockaren Joacim Cans välsjungande gäng. Sämst var Siw Malmkvists och Markoolios körer, som båda var ofokuserade.
Men de körer som i går fick minst tittarröster att ta med sig till nästa veckas första utröstning, det var Bengtzing och Markoolio. Orsaken kan man kanske hitta i TV4:s vädjan till någon sorts fånig lokalpatriotism hos tittare i de orter som körerna kommer i från.

Musikkändisarna är hejarklacksledare. De har inte skapat kören, inte valt ut den rätta blandningen av röster, inte skrivit arrangemang och inte heller regisserat framträdandet.
I kulisserna hukar experter. Den enda av de sju som själv hade kunnat skapat stämmorna i kören är Lotta Engberg. Markoolio hade inte fått något ljud ur sin kör om han så försökt i 20 år.
Nästa vecka får körerna konkurrens av SVT:s nya tv-lek ”Glasklart” och då måste de vara mycket bättre om inte detta enbart ska bli en angelägenhet för tittare i Laxå och Boden.

Björkmans bästa...

Linda Bengtzings kör var den bästa i ”Körslaget”.

...och beska

Markoolios  kör var den sämsta i ”Körslaget”.