Första mötet var stelt och blygt i regnet, men redan andra dagen blev det ljuva livet i fontänen. Det var lysande dramaturgi på Christer Lind­arws dag, en av de mest välkomponerade i "Stjärnorna på slottet".
Men det var ingen tillfällighet. Lindarw har varit en skicklig showmaster i över tre decennier och gått från fräck och farlig till folkkär.

Jag har följt hans karriär, från första After Dark-showen, som gjorde gamla bak­gats­haket Dambergs till kändis­packat inneställe, till de stora påkostade krogshowerna och ett av Melodifestivalens mest minnesvärda nummer "La dolce vita".
Plymer och glitter var en bristvara i dåtidens vänstergrå underhållning och där dök After Dark upp som en fnissig diskokula. Inte blev det sämre av att snyggaste tjejen var kille.
Lindarw hade förmågan att utveckla drag­showen med nya fräcka parodier och läckra artistmord. Det är därför han överlevt längre än de flesta svenska underhållare.

Showmannen Lindarw blandade skickligt sin dag med "Stjärnorna på slottet".
Tårar till frukost, när han berättade om sin frånvarande far.
Liten charmskola i konsten att hantera boa och högklackat.
En blåsning, som gjorde de andra stjärnorna svettiga av skräck.
Småkaksbak med kärleksfullt mammasnack.
Och så en mycket väl för­beredd afton, där både Kim Anderzon och Louise Hoff­sten dressades upp som Anita Ekberg i Fellini-­filmen "Det ljuva livet".
Och där Johan Rheborg och Johan Rabaeus ikläddes Mastroiannis mörka kostym med smal svart slips.

Allt slutade stilenligt med alla fem i en plaskande sexscen i fontänen - vilket gjorde särskilt Kim Anderzon upprymd.
Mycket underhållande.