”Stjärnorna på slottet” har i år varit underhållande och trivsamt med några mörkare inslag. Men i går brände det till när kloka och snygga Marie Göranzon överraskade de andra. Hon var rolig, fräck och kunde verkligen berätta.
Så bra hon skildrade passionen, hur hon på en timme blev blixtrande kär i Jan Malmsjö
och efteråt grät för hon hade ju redan man och en liten dotter. Förgäves kämpade hon mot passionen. Mannen var skådespelaren Lars Amble och den lilla dottern Lolo Amble är i dag etablerad författare och dramatiker. Skilsmässan var uppmärksammad på sin tid och många trodde att charmören Malmsjö gjort ännu en erövring.
Men det håller än. Den andra berättelsen var lite rödglödgad
och jag undrar om inte tv klippt en del
i Göranzons utbrott.
Det handlade om Lars Noréns ”En dramatikers dagbok” från 2008, en fet telefonkatalog av osorterad ångest och blandade oförskämdheter mot kända personer, djävulskt nog utan sidnummer och namnregister. Hårt åtgångna blev Marie Göranzon och Jan Malmsjö, och det tog eftersom paret i flera pjäser självuppoffrande ställt upp för Lars Norén, som då var oerfaren som regissör.
Den taggen sitter djupt. Marie Göranzon sa att hon i dag inte ens klarar att se en pjäs av Lars Norén.
– Och om det är den sista rollen på jorden i en Norén-pjäs, så tar jag den inte.
– Du är tuff, sa Dan Ekborg, och det hade han rätt i.
Hennes fantastiska karriär, i många år i skuggan av Den Stora Stjärnan Jan Malmsjö, fick mest flimra förbi i bilder. Men i dag är hon Dramatens första dam.
Två saker till:
Inte är Marie Göranzon så dålig imitatör som det påstods.
Inte så likt på rösten, men när det gäller personens stil och sätt att prata, så träffar hon rätt.
Och så skapade Niklas Strömstedt en humoristisk hyllning, där Elvis Costellos
låt ”Alison” blev en nydiktad pärla med refrängen ”Göranzon”.