Dagen efter att första avsnittet av "Ingen bor i skogen" visats pratar jag med en entusiastisk människa på SVT. "Åh, visst var det roligt?", frågar människan.
Jag är tvungen att svara nej. Att kalla Klungans tv-serie rolig är att förminska den. Det här är så mycket mer än bara humor. Precis som "Torsk på Tallinn".
Sätter du dig i soffan med förväntningen att få skratta och ha det lite trevligt, då blir du besviken. För all del, stundtals är det väldigt roligt. Men det är också så sorgligt att det gör lite ont.
Klungan skojar om skam, ensamhet, sjukpensionärer, psykisk sjukdom och om att ramla och slå sig, på riktigt.

Lite som Roy Andersson

Dessutom är serien vacker på ett helt unikt vis. Scenografin är så originell att du måste söka dig till Roy Anderssons landskap för att hitta något liknande.
I de sex avsnitten (final i kväll) möter vi åtta karaktärer som lever instängda i nio sammanlänkade rum. I det nionde rummet bor skogen. Det är en värld utan fönster och utan dörrar till omvärlden.

Raka berättelser

Låter det här konstigt? Det tycker inte Mattias Fransson, en av medlemmarna i Umeåbaserade Klungan.
- Konstigt? Nää, tycker du verkligen det? Det är raka enkla berättelser om olika livsöden, säger han aningen irriterat.
- Men Mattias..., säger hans Klungankompis Olof Wretling vänligt, ...visst är det väl ändå lite speciellt. Det är inte så ofta man hör någon berätta om att han vill bli uppfostrad av djur.
Olof syftar på seriens närsynte hårdrockare, Mikal, vars innersta dröm är att bli adopterad av en lodjursfamilj.
Mattias hummar.
- ...jo, det kanske är sant.
Ni rör er ofta svindlande nära lyteskomik. Hur beter ni er för att era figurer inte ska bli en drift med Sveriges ensammaste ensamma?
- När vi gjort teater har vi absolut varit med om föreställningar där tonträffen hamnat fel. Det där är en avancerad balansgång. Men att vara elak är verkligen fullkomligt ointressant, betonar Olof.
Vissa av karaktärerna är otroligt sorgliga.
- Vi får ofta höra det. Vi försöker balansera det sorgliga med lite fysiska tokroliga grejer. Det måste finnas en musikalitet när man fogar ihop innehållet.
- Samtidigt finns det ett visst mått av poserande hos en karaktär som Geggan. Han gillar att gräva ner sig i sitt elände. Sån är jag nog lite själv också. Att beklaga sig ger någon form av energi, säger Mattias.
Bland trendiga komiker fnyser man åt humor med rolig röst och dialekt. Men det här är några av Klungans viktigaste arbetsredskap, som i kombination med deras lätt surrealistiska texter skapar ett slags avantgardebuskis.
Men att Klungans karaktärer pratar som de gör är inte kalkylerat. Det har bara blivit så.

"Dialekten är ett avtryck"

- Dialekten är en stor del av en människa. Ska man skildra människor blir det konstigt att bortse från dialekter, säger Mattias.
- Dialekten är ett avtryck. Den visar var i från man kommer och vad man vill sudda bort. Det minns jag själv från min uppväxt i Umeå. Ju äldre jag blev, desto viktigare blev det att prata rikssvenska, säger Olof.
Hur kom ni på namnet Klungan?
- Vi ville ha ett namn som förklarar vad vi är. Och det är fint på något sätt med en grupp som ligger en bit bakom, säger Mattias.
- Ja, vi är inte ledartröjan. Vi är Klungan, säger Olof Wretling.