Kim Kärnfalk ville inte erkänna sin bisexualitet. Genom att ligga med så många killar som möjligt försökte hon bevisa motsatsen.
Och under hela tiden som schlagerstjärna i popgruppen Friends kämpade hon mot sin panikångest.
- Jag besökte nästan alla psykakuter i Sverige under våra turnéer, berättar hon i kommande boken "Mamma, mormor och jag".
I kommande boken ”Mamma, mormor och jag” lämnar Kim Kärnfalk, 33, ut en stor del av sitt privatliv som tidigare varit dolt i dunkel.
Bland annat berättar hon att hon aldrig mått så dåligt som när hon hade sin storhetstid i Friends:
– Jag kände mig mobbad och utfryst. Jag tvivlar på att de förstod hur sjuk jag var och hur fel allt blev.
Kim drabbades av panikångestattacker, blödde näsblod och kräktes ofta, både före och efter föreställningar.
– Jag tror jag besökte nästan alla psykakuter i hela Sverige under våra turnéer. Vissa stunder var det som att jag låg på havsbottnen. Det allra värsta är alla minnesluckor från den här tiden.
Höll hennes handled
Kollegan och kompisen Nina Inhammar höll henne om handleden varje kväll.
– Annars kunde jag inte somna. Hon kände pulsens rytm och lovade ringa efter ambulans om den skenade eller slutade slå.
– Jag hade ingen sjukdomsinsikt. Jag trodde verkligen att jag hade hjärntumörer och hjärnblödningar och blodproppar, och att det var fel på läkarvetenskapen.
Kim hade dessutom länge levt ett dubbeliv med sin sexualitet. Hon ”låg runt” för att bevisa för både sig själv och andra att hon minsann var heterosexuell när hon i själva verket var bisexuell.
– På nätterna när jag var på turné chattade jag med andra tjejer i samma situation. De blev min livlina. Mina närmsta visste ingenting. Främlingar på internet visste allt.
”Ärren finns kvar”
I boken får man också ta del av en barndom fylld av misshandel, alkoholism, droger och vuxnas svek.
– På insidan finns ärren alltid kvar och varje gång jag duschar på ett nytt ställe är jag på helspänn, berättar hon och syftar på när en man som fanns i familjens närhet under en kortare period torterade henne och hennes lillebror med skållhett och iskallt vatten om vartannat.
När Kim till slut började gå i terapi var det första som kom för henne att ”det är inte mitt fel att jag föddes”.
– Tidigare hade jag bara känt att jag varit i vägen, en belastning. Mycket för att min pappa valde bort mig ur sitt liv.
Allting förändrades när Kims mamma träffade en ny man när Kim var nio år gammal.
– Jag har i dag förstått att mamma faktiskt kämpade och att det krävdes mycket mod av henne för kunna bryta det destruktiva mönstret, säger Kim. Därför tillägnar jag denna bok till henne och andra ensamstående mammor.
Boken kommer ut den 13 mars.
