Som kärlekens kyssar kan jag inte få nog. Det är välbehag. Det är njutning. Det är stormande känslor som driver genom blodomloppet och pulserar i ett svällande hjärta.
En Håkan Hellströmkonsert är intensiv. Den lockar med en närvaro som är magnetisk.
Jo, jag erkänner. Det är inte ett konstant tillstånd. Håkan Hellström vänder inte ut och in på känslorna hos mig ständigt och jämt. Men tillräckligt för att undra hur han gör.
Den där första gången för elva år sedan, på festivalen Embryo, var det en vilset vinglande sjöman på scen. Men där fanns också något som fängslade. Det gick inte helt att bortse från att det skulle kunna bli något bättre.

Så på Kåren senare på hösten 2000 var det där. Under 40 intensiva minuter visade Håkan Hellström på en artistisk kvalitet som få klarar av.
Han visste också att där och då var hans chans. Han kramade det bästa - och mer därtill - hur det ännu så länge påvra urval av låtar han hade.
Nu har mer än tio år passerat. En räcka album och uppträdanden har kommit till.
I Scandinavium i november spelade han i två timmar och bjöd på en omtumlande musikalisk resa. Så fylld av självförtroende att han kunde ställa sig på led med bandet och börja med att tacka publiken.

Håkan Hellström har spelat på stort om smått i Göteborg. Jag har, som sagt, sett mycket. När jag nu går igenom mina texter blir det en aldrig sinande fascination över en artist som ger och ger.
Så ja, det finns risk att spelningen på Slottsskogsvallen blir något extra.
Även med Håkan Hellströms mått.