– Alla undrar hur jag har det med min svenska. Och då svarar jag: med henne har jag det mycket bra. Vi grälar aldrig, Kristina och jag.
Ha, ha. Du kan inte låta bli att skämta hela tiden. Very British. Men nu var det språket jag syftade på. Vad kan du säga ut över uthusmus, ett underligt ord som du tränar på för det svåra svenska u-ljudets skull?
– Schöksystschterska. Schyskschysterka. Det kan jag säga. Men jag hinner väl dö innan hon förstår att det är henne jag ropar på.
Du var på folkparksturné på 60-talet, helt galet. Tio minuter i varje park. Minns du något av det?
– Det var ytterst löjligt alltihop. Jag visade bara upp mig. Och sen drog vi vidare. Jag minns hur jag en tidig morgon någonstans långt norrut kom körande i hög fart på en grusväg och hur jag i midsommarnattsljuset skymtade en cyklist framför mig, en cyklist som inte rörde sig ur fläcken hur jag än tutade. Det var ingen cyklist, det var en ren.
Det där var en stund sen. Men du far fortfarande som en skottspole kring jorden. Nu med dina memoarer. Du gillar att resa.
– Vi har varit på bokturné sen i höstas, i England och Paris och New York och Australien och Nya Zeeland och Hongkong och Oslo och Holland. Det är mest för att jag gillar att ligga steget före skattmasen.
Du gillar att frottera dig med kungligheter också, har jag läst. Inte minst de danska. Och du har adlats av drottningen. Även de våra har du kontakt med. Ska ni träffas här och nu?
– Vi ska dricka te med prinsessan Lilian. Henne känner jag för att vi har gemensamma brittiska vänner. Hon är hysteriskt kul. Hon är från Wales och då tycker man om att sjunga (här brister han ut i en svårmodig walesisk låt, ni kan avnjuta den på webben). Richard Burton var också från Wales. Och det är Anthony Hopkins med.
Stora skådespelare, som du.
– Jag har väl aldrig utmärkt mig som någon gigant inom det gebitet. Jag har mest fått spela mig själv. Jag är mig själv både som James Bond och som Simon Templar. Som Brett Sinclair var jag mig själv också, bara ännu ett steg mer ironisk. Det är det man har efterfrågat, att jag ska spela mig själv.
Nu är du blygsam. Det är en egenskap som självklart ingår i den brittiska gentlemannens karaktärsgarnityr.
– Jag är ytterst blygsam. Jag är som Clement Attlee. Han skulle efterträda Winston Churchill som premiärminister och när någon sa till sir Winston att Attlee var en så blygsam person, replikerade denne (här härmar sir Roger sir Winston): ”Yes, and he has a great deal to be modest about!”
Hahaha. Kul. Det här att alltid skämta sig fram, är det ett sätt att undvika att någonsin behöva vara allvarlig, att någonsin behöva släppa någon in på livet?
– Jag tror att britterna är mer benägna att skratta åt sig själva än några andra människor. Och visst, jag skojar mig helst ur en situation som verkar vara på väg att bli knepig.
– Hälsar jag till exempel på någon på ett sjukhus som fått ena foten amputerad då säger jag: ”Men den andra foten ser i alla fall bra ut!”
Kul, kul. Nå, du har haft två svenskor som Bondbrudar, Britt Ekland och Maud Adams...
– Birt och Mud menar du. Trevliga flickor. Vi ses fortfarande då och då, inte minst i mina drömmar!
Och så körde du en svensk bil som Helgonet..
– En Volvo P 1800. Men först ville vi ha en Jaguar. Eller två. En i filmen och en till mig. Jag skulle köpa den, förstås. Men de kunde inte leverera bilarna fort nog och sa att de minsann inte behövde någon PR. Volvo kunde. Och varje år kom två nya bilar. Jag kör Volvo nu också. Både i Monaco och i Crans Montana. Men mellan orterna kör jag Mercedes.
Du har alltid gillat snabba bilar, har jag förstått.
– Men bara när jag kör själv. Kör någon annan är jag livrädd och då sitter jag hela tiden och bromsar med vänsterfoten.
Du var förstås den bäste Bond (man vill väl vara artig), vad anser du om de andra?
– Jag var inte alls bäst. Det var Sean Connery. Och Daniel Craig är tvåa. Utmärkande för min Bond var att han var den som inte riktigt trodde på alltihop.
Bästa filmen? Sämsta filmen?
– Där jag är med? Älskade spion. Och sämst var Moonraker, kärleksscenerna i rymden var ganska hopplösa på alla vis.
Nog hade du velat göra en åttonde Bond-film?
– Nej, jag var förbi det då. Mina motspelerskor var till slut jämnåriga med mina barnbarn. Det gick bara inte.
Du hade en ganska trög start på karriären, men sen blev den desto mer fantastisk. Och du tycks på alla vis njuta av det liv detta möjliggjorde.
– Livet är till för att man ska ha glädje av det, annars kan man lika gärna hoppa av. Jag har det mycket bra nu. Det enda jag sörjer över är att mina föräldrar aldrig fick uppleva att jag blev adlad.
Ett litet smolk i glädjebägaren torde också vara att du skilt dig tre gånger. Hur kommer det sig, tror du?
– Man slutar älska, man blir förälskad i någon annan. Och jag är feg. Jag tycker inte om konfrontationer, jag går min väg. Men slutet gott, allting gott. (Han trycker Kristinas hand. Hon sitter hela tiden bredvid och sufflerar diskret.)
Du bor alltså i Monaco om sommaren nu och i Schweiz om vintern. Har du kvar alla dina andra hus och våningar?
– Nej, de försvann med exfruarna. Och det gjorde alla fotoalbum också.
– Och alla möbler, sufflerar Kristina. Han kom till mig med tre bilder, ett på varje barn, och lite kläder. Det var allt.
Nu bryter Roger Moore ut i låtsasgråt. Han känner att det börjar verka gnälligt och självömkande och vill raskt ta loven av det.
– Vi har sålt båten, fortsätter Kristina när skämtgråten tystnat, i stället bor vi en månad om året på Colombe d’Or i St Paul de Vence. Där har de swimmingpool, men det har inte vi och Roger tycker om ett morgondopp men gillar inte att gå ner till stranden i Monaco.
Det låter som ett idealiskt arrangemang (säger jag och försöker att inte låta avundsjuk). Berätta, sir Roger, är det något du inte ha gjort ännu som du fortfarande hoppas få göra?
– Jag har bara levt i åttioett och ett halvt år. Och jag hoppas att få leva i åttioett och ett halvt år till. Trots min prostatacanceroperation och min pacemaker. Jag är en uttalad hypokondriker, jag har massor med läkare, de kan säkert hjälpa mig.
Just det, det står i boken att du inte behöver någon gravsten, för du har inte tänkt dö.
– Nej, det är inget jag planerar. Möjligheten finns förstås och därför har jag faktiskt tänkt ut vad som ska stå på den där stenen om jag trots allt kommer att behöva en. Det ska stå: YOU ARE NEXT!