– Det har du förstås rätt i. Och det var inte det, utan mig själv jag ville prata om. Från början hade vi döpt manuset till ”Henrik”. Så småningom märkte jag att alla brytpunkter i mitt liv inträffade under 90-talet och då döpte vi om föreställningen.
– Men så här i efterhand kan jag tycka att den borde ha hetat ”Konsten att bli vuxen”, för det är vad den handlar om.
Är den alltså ett bokslut, tar du nu steget från att vara ung till att inte vara så ung längre?
– Det steget tog jag nog för längesen. Att sitta här med två barn och en pick up känns överhuvudtaget inte ungt och fräscht. Vad jag nu gör är att jag för min publik markerar att det är dags för mig att försöka göra min läxa. Jag tillhör generationen som smitit i från den, som velat få allt utan att ha ansträngt sig ordentligt. Men som nu börjat inse att gör man läxan så blir det alltid bättre och i framtiden vill jag göra bättre saker och läxan noggrannare.
Du håller ett försvarstal över begångna synder. Du har drivit med allt och alla. Tror du att publiken förlåter dig och tillåter dig att börja på ny kula?
– Det är den stora frågan. Och den är allvarligt menad. Man kan inte göra en föreställning om ironi på ett ironiskt vis, då finns ju ingenting kvar. Jag försöker alltså rannsaka mig själv och det jag håller på med, försöker ta reda på varför jag gjort det jag gjort och hur jag nu ska gå vidare.
Ångrar du på allvar något av det du och Killinggänget gjort?
– Nej. Eller rättare sagt: jag ångrar ett och annat men jag kommer aldrig att be om ursäkt för någonting, det ingår inte i yrket. Jag kommer inte att be om ursäkt för att vi gjorde skämt som var för hårda eller för grova eller för dumma eller för taskiga, det kan jag inte göra, då gröper jag ur hela min trovärdighet inför mig själv.
– Tycker jag att ett skämt är kul, då använder jag det. Jag sätter skämtet i första rummet, jag är en komiker, ingen samhällsdebattör. Att skriva ett skämt är bland det svåraste som finns. Be Jocke Berg i Kent försöka, ge honom ett år, eller försök själv.
– Har man väl kommit på ett, då blir det skador på vägen. När det stora skämtet ska tryckas in i den här snåriga skogen, då är det träd och grenar som går sönder på vägen. Det ingår. Det kan jag inte be om ursäkt för.
– Däremot kan jag ligga på nätterna insnurrad i lakan och tänka att fy fan, vad det där var taskigt. Men det är min privata ångest och den får jag leva med.
Men om du själv blir skämtad med, tänker du så då också?
– Ja, det gör jag. Och det har hänt mig,
Men tror du inte att man måste vara i komikerbranschen för att kunna tänka så, för att inte ta illa vid sig?
– Nej, man måste vara vuxen.
Och det är du nu och nu vill du, som skämtat dig ur det mesta, på allvar bli tagen på allvar?
– Nej, det vill jag inte bli. Jag tänker fortsätta att vara jättefjantig och larvig och cynisk och ytlig. Jag är som en knivslipare som går runt mellan gårdarna och erbjuder mina tjänster och som plötsligt har med mig ett verktyg till i verktygslådan, allvaret. För att skaffa det måste man avlägga examen och det är väl det jag har gjort nu. Visat upp att jag gjort min läxa.
Du lämnar ut dig själv en del i showen. En liten lagom del. Berättar till exempel att du kissade på dig tills du var 14 år. Varför?
– I kultursfären räknas det alltid som så fint om man haft en taskig uppväxt.
– Har man som Guillou blivit rumpknullad med grovsalt på en internatskola, då kan man hålla på och skriva jävligt ytliga spionromaner sen. Därför försökte jag komma på om inte också jag hade någon jobbig grej i bagaget som gjorde att jag kunde räknas som lite finare och därför kom det här med.
Du berättar även om hur du blev mobbad. Men jag anar att du har mobbat också.
– Visst. Ungar är ju svin. När folk häpnar över att pojken Riccardo på Kungsholmen blev ihjälsparkad av jämnåriga då frågar jag dem om de inte har sett hur barn är mot varandra på en skolgård i en förort. Kids are pigs.
Jag, som inte på något sätt kan Killinggänget på mina fem fingrar, har uppfattat er humor som gravt mobbande, av det slag som Alex Schulman ägnade sig åt en kort men intensiv stund.
– Vi är Killinggänget som vinner guldbaggar och priser och nomineras till Emmy Awards och han är en ängslig före detta SeochHör-journalist med Harry Boy-tänder som bloggade en sommar.
– Att nämna oss och honom i samma andetag är oerhört slappt och slarvigt av dig som journalist.
– Det vi gjorde var sketcher som blev jävligt folkliga. I dom brukade vi använda ett namn. Robert (Gustafsson) gjorde en sketch där han blev full med en iller. Det var ren folklig buskis ovanpå vilket vi la illern, ett sorts Monty Python-arv, och som en liten persiljekvist högst upp hade vi döpt fyllot till Fred Asp. Så hette en trummis i Imperiet och han sa att han kände sig mobbad. Det var han inte. Detta var bred folklig humor.
– Hade det varit mobbning hade vi gått samma väg som Alex Schulman, då hade det inte funkat efter en kvart.
Vilka är ni egentligen, vilka tillhör Killinggänget. Och är det sant att ni aldrig umgås privat och är livrädda för varandra? Finns ni fortfarande?
– Gänget består av Thomas Alfredson, Andres Lokko, Johan Rheborg, Robert Gustafsson och jag.
– Just nu finns vi i allra högsta grad. Vi skriver en pjäs för Dramatens stora scen som ska ha premiär år 2009.
Spermaharen, varför var det namnet på er internetsajt så kul, tyckte du? Jag blev mest av allt provocerad.
– Det var ju själva avsikten, att provocera den äldre generationen. Och detta var det larvigaste namn vi kunde komma på.
Varför visade du din rumpa i tv, vad sa ungarna och hade du visat den även om den varit riktigt ful?
– Det var ett skämt. Ett roligt skämt som jag hade genomfört oavsett hur min rumpa sett ut. Hade vi kommit på ett skämt som varit bättre och som krävt kostym, hade vi gjort det istället.
– Ungarna tycker att sånt här är pinligt. Det svåra är inte att visa rumpan i direktsändning i Sveriges största program, utan att sitta på dagis morgonen därpå och förklara för de andra barnen varför Oves pappa har sånt jävla bekräftelsebehov att han klär av sig i tv.
– Sen blev jag mordhotad efteråt för att jag drev med indianer, men det är en annan historia.
Jag hade i alla fall oerhört kul när jag lyssnade till ditt försvarstal, det var sprängfullt med humor och värme. Du har blivit vuxen nu, du fyller 40 i februari, halva livet kvar, vad ska du göra med det?
– Jag vill fortsätta stå där och prata. Tills de hämtar mig.