Under 2008 firar Christer Sjögren 40 år som artist.
Större delen av den perioden har jobbet gått före allt annat. När det blev dags att gifta sig tog han sin blivande fru åt sidan och sa:
”Jag vill be dig om en sak. Vad du än gör, ställ aldrig några ultimatum mellan jobbet och dig.”

Nu, 33 år efter bröllopet, konstaterar han att Birgitta hållit vad hon lovade.

– Jag kände redan då att jobbet betydde så mycket. Jag hade så mycket envishet och kraft, jag hade ju ingen annan utbildning heller. Så jag tänkte: ”Hon får inte ta det ifrån mig.” Men Birgitta är stark och klok.
Envisheten, kraften och arbetsmoralen är något han ofta återkommer till under de två timmar vi tillbringar tillsammans. Som arbetargrabb från Hagfors förstod han tidigt att ”det gäller att fånga de sparvar som flyger förbi en”.
– Man måste ta vara på sina chanser i livet. Om jag ger mig in i saker rycker jag inte bara på axlarna och säger: ”Det där ordnar sig.” Jag lämnar ingenting åt slumpen. Slarv är det värsta jag vet.

Men det finns en gräns, även för Christer Sjögren. Kollapsen i motionsspåret
i januari har han förklarat med att den troligen orsakades av stress. Ändå har han med åren fått en annan livssyn, säger han:

– I dag har jag ett helt annat förhållande till allt. Jag har mer distans till mitt jobb. Jag är coolare som person. Arbetet är inte nummer ett längre. Länge var det nummer ett – framför både mig själv och allt annat i livet. Och det är ju hemskt, men samtidigt: jävlar vilken drivkraft jag har.
Vi ses på Stadshotellet i Karlstad, en lagom anonym plats på tryggt avstånd från hans privata sfär.
Christer Sjögren ger ett artigt men samtidigt kontrollerat intryck. Det här är en man som är väl medveten om vilken bild han vill förmedla av sig själv – en man av folket, framgångsrik men fortfarande ödmjuk.

Han berättar om när han besökte en klassträff i Hagfors för fem år sedan:
– Där har du mitt sätt att vara: Jag kommer ju inte dit och pratar om mina framgångar.
När intervjun är över förklarar han att han gärna ser att jag nämner den stora jubileumsshowen som är inbokad på Tyrol i Stockholm till hösten och greatest hits-skivan som släpps i mars. Och så får jag gärna skriva något om hur många skivor han sålt under sin karriär, ”för det är inget jag brukar prata så mycket om”.
Det är tydligt att Christer Sjögren är van vid att få som han vill.
När han nu ställer upp i Melodifestivalen med ”I love Europe” blir det en ny erfarenhet – att utsätta sig för folkets dom i en telefonomröstning.
– Jag får lägga ner mitt kontrollbehov, konstaterar han.
– Melodifestivalen är inget som stått på min drömlista. När jag var yngre trodde jag att det skulle skada min karriär om jag inte vann. Men nu har jag så mycket på fötterna, jag har gjort så mycket att jag inte behöver bevisa något mer. Det kanske låter kaxigt, men så är det.

Det har hänt förr att stora artister floppat i Melodifestivalen. Vore inte det pinsamt?
– Jag känner faktiskt inte så. Jag är ödmjukt tacksam över min karriär, att jag fått vara med om så förbaskat mycket bra grejer. Ta bara den långa epoken med Vikingarna, det är fyra år sedan vi la av nu och jag märker redan att ungdomar knuffar på varandra när de ser mig på stan: ”Kolla, där går han!” Och så börjar de sjunga ”Blue Hawaii”. Jag märker att vi håller på att bli lite kult.
Har du koll på hur många skivor du sålt?
– Inte exakt, men nånstans mellan elva och tretton miljoner.
Det sägs att du sålt fler skivor än Abba i Norden.
– Ja. Det är fakta. Men jag ligger så lågt. Jag är rädd att det ska tas på fel sätt. Men om man håller sig till fakta – och ingen jämförelse i övrigt med Benny och Abba – så har jag sålt mest i Norden av alla artister över huvud taget. Om man räknar det jag gjort med Vikingarna och som soloartist. Det är sant. Det kan du kolla!
Vad känner du då inför detta faktum?
– Det är liksom: Hallå! Men jag kommer från enkla förhållanden från början. Jag hoppar inte och skriker hurra.

Du bor i ett fint hus vid Vänerns strand. Händer det att dina fans åker förbi för att få en glimt av dig?
– Det är så vanligt att jag inte tänker på det längre. En del vill inte stanna till, men jag ser att alla huvuden i bilen tittar åt mitt håll. Jag har lärt mig känna igen de olika motorljuden, jag hör hur de släpper på gaspedalen. Och så tar de upp kameran.
– De flesta är vanliga, vettiga, hyggliga människor. Ibland tänker jag: Det vore värre om det inte var någon som åkte förbi. Eller om de aldrig ville ha en autograf. Då kanske jag vore obetydlig. Det är ett litet mått på framgången.
Hur skyddar du dig mot de mest närgångna?
– Jag skaffade ju en grind när vi byggde huset, en stor grind som går med motorer. Då tyckte jag mest att det var mysigt, när man stängde på kvällen kände man: ”Här är mitt hem, här är min borg.” Jag visste inte vilken nytta jag skulle få av denna grind.

Får du mycket brev?
– Jag har säckvis på vinden. Väldigt mycket fina brev – de flesta kommer ju från människor som visar mig tacksamhet för musikens betydelse i deras liv. Men sedan finns det ju en del andra. Folk som skickar allt möjligt: korv och sånt. Mat. (skratt) Ibland har vi fått säga till brevbäraren när vi sett vilken typ av brev det är. Såna där tjocka, som inte går in i brevlådan.
Hur sköter du om din hälsa?
– Jag tror det är viktigt att man försöker leva sunt. Hyfsat sunt i alla fall, för det får inte bli tråkigt. Man måste unna sig livets goda.
Hur är din relation till alkohol i dag?
– Den relationen är bra, för den är inte så betydelsefull. Jag la av mitt drickande 1995, det är 13 år sen. Jag la ner det för att jag använde det för mycket, helt enkelt. Jag tror det är lätt, under en viss period när det är hektiskt i livet med både jobb och en del annat, att man använder alkohol som tillfällig flykt. Men de tre, fyra senaste åren har jag kunnat ta något litet, som ett glas champagne efter en premiär.

Det är ett laddat ämne. Ulf Lundell väckte stor uppståndelse i höstas när han berättade att han numera ”dricker vin då och då”.
– Det kan jag också göra. För mig känns inte det här så dramatiskt. När jag hör vad folk gjort med alkoholen, vad vissa personer gjort när de supit, håller jag på att ramla av stolen. Så var det aldrig för mig. Men det räcker att man dricker så pass mycket att det blir destruktivt, att man blir nervös i stället för avslappnad. Då är det inte bra.
40 år som artist är verkligen en milstolpe. Vad känner du när du blickar tillbaka?
– Det är sällan jag lyssnar på mitt eget material, men inför 40-årsjubileet har jag gjort det. Mest blir jag lite stolt. Jag började ju i Vikingarna 1978 och det tidiga materialet är fortfarande bra. Det är inget skryt. Jag skryter inte ett skit. Jag har aldrig skrutit. Tvärtom – jag ligger lågt.