När vi svenskar i början av 90-talet i en undersökning fick välja hur vi helst ville resa svarade 8 procent "med Agneta Sjödin". Få människor har de senaste åren varit lika omskrivna som programledaren och författaren Agneta Sjödin, 45.

Hennes kraschade förhållanden har behandlats med samma allvar och rubriker som Jas-haverier.

Om den värsta separationen, den från Peter Svensson för ett och ett halvt år sedan, har hon låtit sig inspireras av till sin kommande roman. I "En kvinnas hjärta" beskriver hon den mörkaste tid hon genomgått.

Och, framför allt, vägen ut.

Hur illa var det?

- Det var fruktansvärt jobbigt. Jag grät mycket. Det var en vidrig tid. På många sätt det värsta jag varit med om. Men det var skönt att ha den utrensningen. Det var en stor sorg att ta sig igenom. Jag blev mån att ta hand om mig själv efter det. Det kom något bra ur det, en vändpunkt. Och det var skönt att skriva om det i boken. Maria, huvudpersonen, gjorde jag starkare än vad jag själv är.

"Finns inget illa i det"

Folk skämtade om din offentliga kärleksförklaring till Peter på Facebook?

- Jag kan känna efteråt att det inte var så bra. Men jag kände mig manad. Han var så fin i sina ord och det var så stort. Till slut ville jag ge respons till den vackra kärleken, och drogs med. Det var kärlek, det finns inget illa i det.

Det var du som blev lämnad?

- Ja. Det jobbiga var att jag trott så mycket på någonting. Och att det visade sig inte stämma. Jag trodde att det var stor kärlek, men så var det tydligen inte det. Jag kände mig blåst och naiv. "Har jag ingen koll alls", tänkte jag.

Kände du dig förlöjligad?

- Och hånad. Många elaka tungor passade på. Jag var lämnad av någonting jag trodde så stort på, jag var ledsen. Att bli hånad var hemskt. Jag längtade ju bara efter att bli tröstad. De sparkade på någon som redan låg.

"Tryck över bröstet"

Du ser sorgsen ut nu. Jag vet få människor som kan se så sorgsna ut som du.

- Det finns nog en sorg i mig. Jag kan känna en stor ensamhet, som jag bär med mig. Men det är jag nog inte ensam om.

Vad känner du när du känner sorg?

- Ett tryck över bröstet. En känsla från barndomen att vara så liten att man inte förstår vad som händer vid en skilsmässa. Att känna sig sviken. Saker man inte ens minns men som sitter i kroppen.

Du har en dotter som är 14, Maja. Hur gjorde du för att inte påverka henne?

- Hon märkte hur jag mådde, så klart. Men också hur jag blev stark. Det kan jag känna har varit bra för henne. Att veta att hon har en mamma som tagit sig upp och blivit stark.

Hur hade du kraft att vända allt?

- Jag hade samtal med en terapeut, väldigt ofta. Det var givande. Han ställde frågor och lät mig bearbeta. Det är det jag skriver om i min bok. Om kraschen och mig. Varför jag gjort såna val i livet.

Varför har du gjort sådana val?

- Det bottnar i min taskiga självbild. Jag har inte tyckt mig vara värd någonting. Varje individ måste inse att man är värd bra saker. Jag insåg att jag var tvungen att reparera någonting inom mig, det som fick mig att hamna i sådana situationer. Det blev en vändpunkt. Jag var så sårad.

"Vill ha action"

Kan inte yrkesmässig framgång, som du haft, lyfta ens självkänsla?

- Det är en myt. Osäkerhet och stunder av otillräcklighet, att känna sig liten och ensam, alla har i sig det. Precis som alla vill ha kärlek.

I en intervju för några år sedan fick du frågan om du någonsin slagit en man. Du blev ganska upprörd och svarade att "det var privat". Det gjorde mig förbryllad att läsa.

- Jag har fått stryk av en man, så jag kanske missförstod frågan. Det är skönt att få ur sig aggressionerna på träning, frustrationen. Jag vill ha action. Nu tränar jag thaiboxning med Rickard Nordstrand. Och Mikael Persbrandt är med på träningen ibland. Vi har inte sparrats, men tränar bredvid varandra. Hoffmaestro och Martin Björk tränar också med oss. Vi är ett skönt gäng.

LÄS HELA INTERVJUN MED AGNETA SJÖDIN I SÖNDAGENS EXPRESSEN.