TOBAGO/STOCKHOLM. Dansbandsstjärnan Ulf Gustafsson, 57, överlevde fyra dygn i gummibåten ute på Karibiska havet.
Här berättar han, exklusivt för Expressen, om hur hoppet falnade. Om rädslan för hajarna som simmade runt honom i mörkret på natten. Om hur han i ren desperation försökte äta rå fisk.
- Jag försökte tugga på dem men kväljdes, säger han.

Ulf Gustafsson är tillsammans med sin familj på hotellet i Tobago när Expressen pratar med honom.
Han är känslosam och oerhört tacksam för att han överlevt skräckdygnen till havs.
- Jag är väldigt emotionell nu och har inte riktigt fått distans än, säger han.
Ulf Gustafsson försöker berätta sakligt om det som hänt men flera gånger hörs gråten i hans röst - speciellt när han pratar om känslorna då han fick krama sin familj igen.
- Jag såg min fru på kajen när vi kom in. Det blev för mycket för mig då. Och sen fick jag veta att mina barn flugit ner, att de alla fanns på plats. Att det var över, att det gått bra, säger han.
I fyra dygn var han fast ute i en liten plastbåt på Karibiska havet.
På nätterna, när det var kolsvart omkring honom, och han kände hur stora fiskar buffade på skrovet i hans lilla plastbåt var rädslan stor.
- Jag kände hur fiskarna var runt omkring mig, varje natt var de och knackade på skrovet. När jag låg ner kände jag dunkar i ryggen, säger han.

Ulf fick skavsår över hela kroppen efter dygnen i jollen. Foto: Sara Carlsson
Höll utkik efter hajar

På dagarna kunde han se delfinerna och han kunde hålla utkik efter hajar. På nätterna kunde han bara gissa vad som fanns runt om honom.
- Det var ingen rolig känsla. Att tänka på att man kan gå under, att bli hajmat, att bli huggen och hackad. Det var mycket obehagligt, berättar han.
Ulf Gustafssons drama ute till havs började i onsdags eftermiddag när han tänkte ge sig ut på en liten fisketur.
- Men det gick inte så bra, fiskelinan gick av. Jag tänkte att jag ändå kunde rekognosera lite, vattnet är ju så klart så man ser vad som finns under, säger han.
- Jag stängde av motorn och låg och tittade där, ner i vattnet. Under tiden drev jag ut, det är så starka strömmar. Jag tänkte inte på det när jag väl låg där. När jag sen reste mig upp såg jag att jag drivit rejält långt ut, säger han.

Motorn startade inte

Ulf Gustafsson är en erfaren seglare. Han beslöt sig för att åka tillbaka direkt - men då startade inte motorn.
- Den har gjort så någon gång tidigare men då har den gått igång bara man väntat lite. Så jag tänkte att jag helt enkelt fick vänta, säger han.
Efter ungefär två timmar fick han igång motorn.
- Det hade börjat skymma lite då. Jag satte fart mot land men då var vinden och strömmen så stark att jag kände att jag inte skulle ta mig i land. Jag hade inte tillräckligt med bensin i tanken.
Till en början var han lugn - och övertygad om att en förbipasserande båt skulle kunna hjälpa honom.
Dansbandsstjärna. Ulf Gustafsson var med och grundade dansbandet Dannys i Helsingborg 1971.
- Jag tänkte att jag skulle fortsätta driva och spara bensin tills jag såg en båt, så att jag skulle kunna sätt fart mot den, berättar han.
Men det kom ingen båt - inte på hela kvällen. Och mörkret föll.
- Jag lade mig ner i båten och somnade. Jag vaknade till några gånger. Det var helt mörkt och jag såg bara några små ljuspunkter borta vid land, berättar han.
När Ulf Gustafsson vaknade, dag två ute till havs, fanns inget land i sikte.
- Under hela dagen hände ingenting. Jag såg ingen båt, bara vatten, på hela dagen. Jag försökte bara ta mig igenom den. Vågorna var ganska stora så det skvalpade in vatten. Jag höll mig själv igång genom att ösa ur det.

Drack regnvatten

Ulf Gustafsson var fortfarande helt övertygad om att en fiskebåt snart skulle komma förbi.
För att få vätska drack han regnvatten när det kom någon enstaka, liten skur.
- Jag fick dricka från bottnen av båten. Det blev lite saltblandat, men det fungerade. Och jag hade tre små juiceförpackningar med mig, 27 centiliter i varje, så jag fick lite näring, berättar han.
När den andra natten började närma sig ökade hans oro och rädslan för att han inte skulle klara sig där ute på havet.
- Det började kännas obehagligt. Jag såg oljefälten som ligger ovanför Trinidad. Och jag tänkta att "oj, om jag ser dem är jag verkligen långt ute, då har jag drivit mycket längre än jag trodde".
- Och då började jag tänka på oljebåtarna som går där. De är så höga så de ser inte en sådan liten båt som min. Det är därför de är så farliga, de bara plöjer fram.
Ulf Gustafsson lyckades ändå somna den tredje kvällen i båten.
Minnesbilderna från dag tre och fyra flyter ihop.
- De säger att det var den fjärde dagen jag kom tillbaka. Men jag kan inte skilja på de sista dagarna.

Åt råa flygfiskar

Han hade ingen mat med sig - och i ren desperation försökte han äta rå fisk.
- Det flög upp flygfisk som hamnade i båten. Jag prövade att tugga på dem men kväljdes. Jag kände att jag inte var beredd på det då. Men jag förstod att jag måste bara lära mig att göra det till slut.
- Att tugga rå fisk som är lite halv förstenad, det var en kväljande känsla.
Under den tredje natten började Ulf Gustafssons lilla plastbåt att ta in allt mer vatten.
- Den sjönk längre och längre ner. Jag låg där och skvalpade och det blev mindre och mindre luft i den.
Då förstod han, fullt ut, att han kanske inte skulle överleva. Ändå var det inte ren skräck han kände.
- Det är svårt att förklara. Det var mer en uppgivenhet. Man känner att lusten, eller luften, bara försvinner på något sätt, säger han.
Det var när han kände så som han såg den. En båt där ute på havet.
- Jag startade motorn och körde mot dem i full fart och viftade med armar och ben och allt jag kunde vifta med. Det var en fiskebåt från Venezuela och personerna ombord såg lite avvaktande ut från början, berättar Ulf Gustafsson.
- Men ju närmare jag kom desto mer verkade de förstå. Och när de såg mitt dåliga skick bara ryckte de upp mig.

"De gav mig vatten"

Tillsammans igen. När Ulf Gustafsson kom in mot land såg han sin fru Karin på kajen. "Jag tänkte på henne hela tiden i båten. Vad hon gjorde. Hur hon skulle klara det. Vad hon skulle göra?" Foto: Sara Carlsson
Här bryts Ulfs röst när han ska beskriva känslan. Hans ord grumlas av gråten.
- Det var över. Det var bra. Det skulle bli bra.
Han öser beröm över de fem fiskarna som räddade hans liv.
- De gav mig vatten, spelade musik för mig, lät mig vila, och försökte prata med mig för att muntra upp mig. De lät mig titta på deras fiskeredskap.
- Det var en helomvändning. Jag kom tillbaka till livet.
Bara en av männen kunde prata lite engelska och för honom försökte Ulf förklara vad han varit med om. Han fick använda radion och kom i kontakt med en annan fiskebåt från Granada. Den skulle kunna ta honom hem till Mount Irvine Bay i Tobago där han påbörjat sin fisketur för fyra dygn sedan.

Såg sin hustru på kajen

När han kom in mot land såg han sin hustru på kajen. Det var i söndags. Ulf Gustafsson gråter när han berättar.
- Jag tänkte på henne hela tiden i båten. Vad hon gjorde. Hur hon skulle klara det. Vad hon skulle göra. Och hon drog igång hela det här sökpådraget. Hon har varit så stark.
Ulf Gustafsson gråter igen.
På sjukhuset samlades hela familjen igen i söndags.
- Jag har fått lite medicin och blivit omplåstrad. Det var ju en liten gummijolle jag låg i. Jag fick precis plats. Och den rörde sig hela tiden så jag har fått skavsår över hela kroppen. Det ska behandlas med antibiotika på grund av infektionsrisken. Men det ska bli bra säger de.
I går var han till havet igen. Hans familj badade en stund och själv stod han vid stranden och såg ut mot familjens båt som ligger för ankar en bit bort i viken.
- Jag har fått en ny chans att leva. Och det är jag oerhört tacksam över.
Att han kommer segla igen vet han. Och att han kanske ska lära sig spanska för att kunna prata med fiskarna som räddade hans liv.
- Deras vänlighet har etsat sig in i själen. Jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dem i framtiden, på alla sätt jag kan.