Karin Sörbring möter Farzad Fardaneh. Foto: Cornelia Nordström
Karin Sörbring möter Farzad Fardaneh.  Foto: Cornelia Nordström
För Karin Sörbring berättar Fardaneh om farhågorna och självkritiken inför "Skavlan jr". Foto: Cornelia Nordström
För Karin Sörbring berättar Fardaneh om farhågorna och självkritiken inför "Skavlan jr".  Foto: Cornelia Nordström

"Jag brukar alltid
hitta en massa fel"

Publicerad

Han är superkändis bland hundratusentals svenska barn.

Nu hyllas Farzad Fardaneh för sitt sätt att intervjua i "Skavlan jr".

– Jag brukar alltid hitta en massa fel på saker jag gör, så jag blev jätteglad över de fina recensionerna, säger 32-åringen.

"Genial barn-tv från första till sista rutan", skriver Expressens recensent Jens Liljestrand och kallar "Skavlan jr" för "en fullträff" där ett slitet programupplägg blir som nytt...

– Jag blev hur glad som helst. Det är väldigt kul att det blir uppskattat när man jobbat hårt under lång tid med en ganska liten redaktion och försökt vara noga med allt. Pilotavsnittet gjorde vi i våras och i oktober drog vi i gång med förberedelserna.

Det var barnkanalens chef Safa Safiyari som bad dig göra pilotavsnittet, men först hade man tänkt sig ett barn som programledare?

– Ja, Fredriks Skavlans produktionsbolag Monkberry funderade länge på hur man bäst gör ett juniorformat och man övervägde i något läge att programledaren skulle vara ett barn.

– Mina farhågor när jag fick uppdraget var att folk inte skulle tycka att det var bra, att det inte skulle bli kul att se på.

 

 

Foto: Cornelia Nordström

 

Vad är det svåraste med uppdraget?

– Det är en sak för barnen att prata med en researcher i telefon eller som i vissa fall då vi träffat gästerna. Men det är en helt annan sak att sitta här i tv-studion med en massa kameror riktade mot sig och berätta för en storpublik. Det fanns en oro för att de unga gästerna kanske inte skulle palla det. Jag är glad att det har funkat, för vi har verkligen ett speciellt tänk kring hur alla delar och gäster i programmet hänger ihop.

"Agendas" och "Min sannings" Anna Hedenmo berättade för mig att hon alltid ser sina program efteråt för att utvärdera och lära. Hur gör du?

– Självklart kollar jag. Jag är ganska kritisk, men det gäller nog i ännu större utsträckning saker som jag står helt ensam bakom. Med "Skavlan jr" kan jag se och uppskatta alla kollegers proffsiga insatser.

– När jag ser mina program gör jag listor över saker som skulle kunna förbättras.

 

"Mitt problem just nu är att de flesta kommer med glada tillrop"

 

Finns det någon person som du tar extra mycket råd från?

– Nja, mitt problem just nu är att de flesta kommer med glada tillrop, ha ha. Jag kan faktiskt sakna att få lite tuggmotstånd. Min fru Lisa är diplomatisk och säger mest snälla saker hon också, men hon kan absolut ge konstruktiv feedback.

Jag läste att du testar de sketcher du skriver på "hemmajuryn"?

– Ja, det är perfekt att låta mina tre barn tycka till. De säger till direkt om något inte är bra. En gång I "Barnens podd" gjorde jag en låt om bokstaven c, där jag rabblar grejer som börjar på just c. Från början hade jag en formulering om att "man kan ha cancer", men min son Frank tyckte inte att det kändes bra att "man kunde ha det". Därför ändrade jag till "det finns en sjukdom cancer".

Och så instagrammade du med en bild där Fredrik Skavlan coachade dig?

– Fredrik har tittat in ibland och varit med på någon inspelning. Ibland har han gett mig bra förslag och han berättar framför allt vad han tycker fungerar bra. Det var Fredriks idé att jag ska sitta i trappan hos publiken och småprata med ungdomarna där innan själva intervjuerna drar i gång, som ett sätt att lyfta in publiken i programmet.

– Sedan har jag tittat på Fredriks program och manus och närstuderat hur han använder sina intervjukort. Jag har bland annat inspirerats att inte skriva för långa stolpar för vad jag ska ha sagt, men inte heller för korta så att jag glömmer.

Vad gör du annorlunda än Fredrik Skavlan?

– Att vara programledare är ett jobb där man använder väldigt mycket av sig själv och sin personlighet och Fredrik och jag är olika personer. Vi sätter vår personliga prägel på respektive program och där har du de största skillnaderna.

Vad är skillnaden när man intervjuar barn respektive vuxna?

– Jag inbillar mig att man kan vara lite fräckare med vuxna och att man behöver vara lite mer försiktig med barn. Det är en ganska utsatt situation för ett barn att komma till en studio och på bästa sändningstid där hela skolan tittar öppna sitt hjärta.

– Samtidigt tror jag inte att man ska prata på ett annat sätt eller med en annan röst bara för att man intervjuar barn. Barn skulle säkert tycka att det var underligt om de hör en vuxen som använder en röst när han vänder sig till dem och en helt annan när han pratar med andra vuxna.

"Det är lustigt att jag redan som åttaåring visste vad jag ville jobba med som vuxen"

 

Hur kommer det sig att Nour El Refai medverkar med dockan Dito?

– För att hon är så himla bra! Nour var med i min podd och gjorde där några figurer, bland annat en liten mus, och hon var klockren. När vi utvecklade programidén tyckte Fredrik att det på något sätt skulle vara med en docka som ställde frågor och det var Nour som kom på namnet Dito. "Skavlan jr"-målgruppen är runt tio år och som tioåring kan man se humorn i att en docka eller ett barn i femårsåldern ställer frågor i ett vuxet sammanhang ute på stan utan att riktigt behärska koderna. Det skulle inte funka om publiken var i samma ålder som barnet/dockan.

På ditt instagramkonto ser man inga extrema partybilder. Hur mycket måste du tänka på imagen när du är barnprogramledare?

– Jag har med mig i bakhuvudet att jag är en person som många barn har en relation till. Jag censurerar inte jättemycket, åtminstone inte mer än vad andra gör i sociala medier, men det har hänt att jag tagit bort bilder i efterhand som inte varit så lämpliga. När jag spelade in ett tv-program med Hannah och Amanda (Widell, reds amn) om personer som hängde upp sig själva med nålar i huden tyckte jag först att det såg coolt ut på bild, men då jag fick kommentarer om att det var äckligt insåg jag att jag även har barn som följer mig och då tog jag bort inlägget.

Du var åtta år när du började filma med familjens videokamera?

– Det var en riktigt kass videokamera och filmerna såg inte kloka ut, men jag gjorde tre sorters grejer. Dels animationer där jag hade en vit hylla som studio och jobbade med lera eller andra saker. Det gällde att vara snabb med fingrarna för att sätta av och på kameran, för all redigering var i kameran. Det kunde till exempel vara en snutt om en kexchoklad jag fick till lördagsgodis. Sedan gjorde jag även små historier och sketcher med familj och vänner och då ville jag filma från olika håll, så alla som medverkade fick pausa i citaten medan jag flyttade videokameran till andra vinkeln. Och så gjorde jag tv på ungefär samma sätt som dagens youtubers, men jag pratade mycket mer städat och härmade den tidens programformat.

– Det är lustigt att jag redan som åttaåring visste vad jag ville jobba med som vuxen!

 

Foto: Cornelia Nordström

 

Passande nog ska du som är Bolibompaprofil ha varit så fäst vid SVT:s barnprogram att du tvingade dina föräldrar att banda avsnitt på vardagarna så att du kunde titta även på helgerna när det inte var några sändningar?

– Ja, jag var galen i "Björnes magasin". Jag gillade Björnes personlighet, att han var snål med pepparkaksburken och lite självgod.

Ingenstans har jag sett dig prata om din familjs ursprung?

– Jag var ett år när mina föräldrar, min storebror och jag flyttade hit från Iran. Mina föräldrar var motståndare till regimen. Jag har sett bilder från hur det var när de växte upp, där de har picknick och lever helt vanliga liv, men sedan det blev diktatur var man rökt om man gjorde öppet motstånd. Mina föräldrar blev av med sina jobb och tog sitt pick och pack och åkte i december 1985 till Sverige, där min moster redan bodde. Min pappa var 29 år då, yngre än vad jag är nu. Det är som om jag för några år sedan skulle tvingas fly med våra barn och lämna hem, släkt, jobb, allt...

På vilket sätt märkte du av ursprunget under din uppväxt?

– Vi pratade persiska hemma, åt persisk mat och umgicks med många andra som pratade persiska.

Har du haft någon glädje av dina språkkunskaper och dubbla kulturella kompetenser i ditt jobb?

– Nja, mina föräldrar fick inte med sig mycket grejer när de flydde, men de tog med sig barnböcker och sagor på kassettband. Innan de lärde sig svenska fick vi höra sagor på persiska. Samtidigt fick min bror och jag ta del av svenska sagor i skolan, så vi fick två världar.

När jag intervjuade Amelia Adamo, vars mamma arbetsinvandrade från Italien, berättade Amelia att hon fick tolka och företräda sin förälder. Hur var det för dig?

– Jag var ju bara ett år när vi kom hit, men när jag blev några år och kunde felfri svenska hände det att jag fick föra vår talan om något blev fel då vi handlade. Det var framför allt under de första åren, innan mina föräldrar lärde sig svenska ordentligt, som min storebror och jag fick rycka in de gånger då något bröt av från vardagslunken och behövde mer förklaringar och frågor. Det är inte så många sjuåringar som ställer de flesta frågorna till försäljaren när familjen ska köpa en ny tv, men det gjorde brorsan.

Har dina föräldrar och du pratat om det här sedan du blev vuxen?

– Jag har förstått att mina föräldrar tyckte att det var svårt att komma till Sverige, att lämna alla sina vänner och släktingar och hamna på en plats som de inte visste så mycket om, där det var kallt och där de fick börja om på noll. De funderade länge på att flytta tillbaka till Iran. För min och min brors skull gjorde de inte det.

 

"Ja, jag får mejl från mammor som undrar om jag är singel"

 

När man läser ditt cv ser det ut som att vägen till SVT varit tämligen rak...?

– Jag visste redan på gymnasiet att jag ville hålla på med film och gick efter studenten en ettårig folkhögskola i Jakobsberg, där läraren Niklas Salmose lotsade oss igenom hela filmhistorien. Sedan gick jag en filmutbildning på Kalix folkhögskola, där jag också lärde mig massor. Men när man i Kalix ville att vi skulle ut och följa en bandyboll med kameran ägnade jag mig hellre åt mina egna filmprojekt... Under den första praktikrundan var jag på SVT drama och under den andra på barnprogrammet "Rea".

– Mitt första jobb, som inspelningsassistent, gick i princip ut på att koka kaffe och dra kablar vid olika tv-produktioner. Efter ett tag fick jag casta barn till SVT:s olika barnproduktioner. Vid ett tillfälle skulle jag casta programledare till "Bolibompa" och då passade jag även på att filma mig själv.

2013 fanns du på plats 54 på Vecko-Revyns lista över Sveriges 69 sexigaste män med motiveringen "Med Farzad i rutan drar barnprogrammet en helt ny målgrupp". Du lär få beundrarpost även från mammor?

– Oj, jag kände inte ens till att jag varit på Vecko-Revyns lista! Ja, jag får mejl från mammor som undrar om jag är singel. Jag brukar inte svara på sådana mejl. Då skulle jag få svara hela dagarna i ända, ha ha!

Du har också diskuterat boxers kontra briefs och slagit fast att du föredrar briefs under tajts för att "de så att säga gör ett paket av paketet, vilket är fördelaktigt"?

– Det var ett reportage i en modetidning där vi diskuterade hur man bäst bär upp ett par tajts. Jag gillar att ha jeans också, det är olika dag från dag.

Jag läste att du och din fru bara hade två dygn på er att planera bröllopet?

– Vi hade planerat att gifta oss i Stockholms Stadshus och inte göra en så superstor grej av det utan bara ha en kul fest efteråt, men det visade sig att vi hade glömt att bekräfta tiden på rätt sätt. Vi hade redan beställt ringar med datumet graverat i (28 maj 2011, reds anm), så två dagar före vigseln fick vi försöka hitta någon som kunde viga oss. Till slut visade det sig att Lars Leijonborg hade tid. I och med att det var fullt i Stadshuset diskuterade vi att viga oss på Leijonborgs kontor, men det kändes inte så kul. Vi sms:ade alla våra vänner och familjemedlemmar att boka av allt de hade två dagar senare och komma hem till oss. Vi gifte oss på gräsmattan utanför vår balkong och hann rodda med catering och blommor.

Lisa och du träffades när hon var första regiassistent och du andra, så hon var mer eller mindre din chef. Hur gick det till när ni blev ett par?

– Jag fastnade direkt för henne, men det dröjde till dess att vi jobbade ihop en andra gång innan jag insåg att även hon var intresserad. Då var båda singlar.

– Jag tycker att det funkar att få till partid, även om vi båda jobbar mycket och har tre barn. Det är samma princip som med träningen, man måste planera in tid fär det. Dels ses vi mycket hemma och dels hittar vi på saker emellanåt.

Hur får ni ihop logistiken?

– Vi turas om. Nu filmar Lisa i tio dagar och sedan förbereder hon i tio dagar. De dagar som hon filmar sköter jag både hämtning och lämning av barn och de dagar som hon förbereder kan jag planera in mer jobb.

– Vi prenumererar på matkassar. I början tyckte min dotter Betty att det var jobbigt att hela tiden få nya maträtter och efterfrågade köttbullar och makaroner, men jag sade till henne att vi skulle göra det till en tävling där vi korade bästa maten. Sedan dess har hon inte klagat...

Hur hinner du och din fru med att driva Skinnarvikskiosken tillsammans?

– Nja, den är ju bara öppen sommartid och vi har en person som tar huvudansvar för den. Vi hjälper till att sätta menyn och sådant. Men det känns helt klart som att vi har en grej för mycket på gång.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida