Karin Sörbring möter Alexandra Rapaport i en lång intervju. Foto: Cornelia NordströmKarin Sörbring möter Alexandra Rapaport i en lång intervju. Foto: Cornelia Nordström
Karin Sörbring möter Alexandra Rapaport i en lång intervju.  Foto: Cornelia Nordström
Alexandra Rapaport är just nu aktuell med "Gåsmamman". Foto: Cornelia NordströmAlexandra Rapaport är just nu aktuell med "Gåsmamman". Foto: Cornelia Nordström
Alexandra Rapaport är just nu aktuell med "Gåsmamman".  Foto: Cornelia Nordström
Alexandra Rapaport berättar om sitt skådespelarliv för Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia NordströmAlexandra Rapaport berättar om sitt skådespelarliv för Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia Nordström
Alexandra Rapaport berättar om sitt skådespelarliv för Expressens Karin Sörbring.  Foto: Cornelia Nordström

"Jag blev fixerad vid att skaffa barn"

Publicerad

Den har kallats den bästa svenska dramaserien sedan "Bron".

Och Alexandra Rapaport spelar inte bara huvudrollen i "Gåsmamman" utan är också medproducent.

– Jag är helt överväldigad över att mer än en miljon personer såg premiäravsnittet, men kan aldrig vila i en framgång utan blir orolig att tittarsiffrorna ska sjunka drastiskt, säger 44-åringen.

När ni diskuterade titel tyckte du först att "Gåsmamman" lät som en barnprogramserie. Hur resonerade ni?

– Det var manusförfattarna i Skåne som kom upp med det här förslaget och jag slog bakut. Jag gör ofta det i början. Men sedan landade det i mig och någonstans är det ändå bra med en titel som sticker ut. I och med att gåsmamman faktiskt är med - det finns en specifik anledning till att serien heter så - så tycker jag att det är coolt och är glad att vi vågade gå på den titeln.

Trebarnsmamman Sonja slussas då mannen rycks bort in i hans kriminella liv med haschodlingar. Hur ser du själv på droger?

– Jag har aldrig provat, om man inte räknar alkohol som en drog. Det har alltid varit självklart för mig att droger är något som inte är bra för en och hela industrin är värdelös så det finns ingen anledning att prova.

Hur gjorde du för att legitimera din rollfigurs agerande?

– Jag gillar att Sonja har en dubbelmoral. Det är intressant att hon gillar guldkanten i tillvaron. Den sidan förstärkte vi ganska mycket i vår version av den holländska originalserien "Penoza".

Nu står det klart att det blir en andra säsong av "Gåsmamman". Vad var svårast med rollen?

– Jag tycker inte att rollen var svår, det handlar bara om att hitta rätt läge i kroppen och i psyket när man gör Sonja i och med att jag inte är särskilt mycket som Sonja privat. Sonja är allvarstyngd och hårdare än vad jag är, tuffare. Jag är spralligare, gladare och mer barnlig i mitt sätt och i min hållning. Hon har en kantighet som jag inte har. Eller vad får du för intryck? Är det som att träffa Sonja när jag möter dig här?

Det var tufft logistiskt för dig när du spelade in "Gåsmamman". Du hade fyra föreställningar i veckan på Dramaten med "Trettondagsafton" samtidigt som du under 3,5 månader gjorde 60 filmdagar...

– Jag var ju med i "Modus" också, det var därför. I psyket mådde jag jättebra och var skitglad varje dag, men kroppen mådde inte bra av att jag jobbade 70-80 timmar per vecka. Det som var tyngst att bära var inte att jag fick lunginflammation utan att jag träffade mina barn för litet.

Hur gör du i sådana lägen?

– Då får min man komma ut till inspelningsplatsen med Blanca och Elmer. Barnen blir omhuldade av alla i filmteamet och tycker att det är kul.

När jag har intervjuat Helena Bergström och Marie Göranzon har de sagt att man som kvinnlig skådespelare och mamma ofta kommer direkt från förskolehämtningar när man ska upp på scenen?

– Ja Gud ja, ibland har det känts som att jag har sladdat in på scenen i strumplästen. För att klara omställningen får jag jobba snabbt i huvudet. Under den här 14-veckorsperioden då jag stod så mycket på scenen och spelade in både "Gåsmamman" och "Modus" kunde jag inte hämta barnen, men i vanliga fall väljer man inte bort sina barn om man är frisk i huvudet. Jag prioriterar barnen. Så här är det bara i perioder, nu har jag inte haft det så på nio månader och då finns jag där för barnen, tack och lov.

Men du har en del obekväma arbetstider, apropå att du spelar i Dramatens "Marodörer" om kvällarna?

– Mm, det har jag. Men föreställningarna är utportionerade. Nu spelar jag inte särskilt mycket, det är kanske en helgkväll och en matiné och då händer det att barnen är med bakom scenen. Tidigare var jag restriktiv med det och tyckte att de inte skulle besöka mig utan att jag skulle vara hos dem, men ibland får man lösa det så här.

Det verkar vara svårt att planera när pjäser helt plötsligt kan få förlängd speltid och utökat antal föreställningar. Var det inte så med "Trettondagsafton", där du i fjol var grevinnan Olivia på Dramatens stora scen, att de två föreställningarna i veckan blev till fyra?

– Det blev många fler föreställningar än vad det var sagt från början och när jag fick schemat för "Trettondagsafton" fick jag lite svindel. Men allt går...

I "Marodörer" stressas din Katla av Carl om ägg och fertilitet. Vad tänker du om den rollen?

– Den är sjukt rolig att spela. Det är satir och jag tycker att det är väldigt befriande att få jobba med humor. Jag har en egen undertitel på pjäsen, som är "Kulturmannen" som jag tycker är väldigt talande för pjäsen. Det är ett viktigt och intressant ämne.

I Expressens söndagsmagasins intervju som Christer Olsson gjorde sade du att du har lättare att identifiera dig med kulturmannen Axel än med serietecknaren Bertha?

– Ja, någonstans är jag ju väldigt karriärsdriven. Nu är jag inte någon kvinnochauvinist, men det här med att stå tillbaka när man har ett starkt eget konstnärligt driv är ju inte så lätt.

Tycker du att du har hittat ett sätt att inte behöva stå tillbaka, yrkesmässigt?

– Jag har lyckats kryssa runt det rätt så mycket och jag har min man att tacka för det, i mångt och mycket. Han säger alltid "det löser sig" när jag får en massa jobb. Det är inte min första reaktion när han får mycket att göra, men när jag nyligen var gräsänka i två veckor gnällde jag faktiskt inte en enda gång utan bet ihop. Jag vill bli bättre på att unna honom.

Hur gör ni för att lösa logistiken?

– Vi försöker turas om och vi tar hjälp av barnvakter. Än så länge har det inte krockat så mycket, vi har lyckats få ihop det och jag ber till Gud att det fortsätter så.

Det där diskuterar ju din rollfigur Katla. "Kan man mäta kärlek?", frågar hon sig och menar att hon och Carl är annorlunda än andra par.

– Alla har ju sitt sätt. Jocke och jag kör inte varannan morgon, vi gör inga scheman utifrån rättvisa. Jag försöker följa hans inställning att vi ska vara generösa mot varandra, för han är verkligen det mot mig och han är bättre på det än vad jag är (skrattar, reds anm).

I tidigare intervjuer har du poängterat vikten av att välja rätt livskamrat?

– Det är viktigt i och med att mitt jobb är så viktigt för mig. Min man och jag delar också intresset för vårt jobb, han är reklamfilmsregissör heading mot drama. Han har varit väldigt engagerad i arbetet med "Gåsmamman" hela vägen, vi har suttit och kollat klippningar ihop, han är som en del i gänget, den inofficiella kuggen i hjulet. Såväl regissör-Rickard Holm och producent-Birgitta Wännström vill gärna veta vad Jocke tycker.

Hjälper du din man också?

– Nja, lite, jag kan inte så mycket om det han gör, men jag kan tycka till om skådespeleribiten.

Tror du att ni liksom Colin Nutley och Helena Bergström kommer att arbeta tillsammans på sikt?

– Nja, det kommer väl att hända förr eller senare, men jag tror att vi gör rätt i att ha familjen ihop framför allt och inte jobbet.

Katla säger till slut till Carl att hon inte vill ha barn och du har tidigare sagt att du aldrig trodde att du skulle bli mamma?

– Det var när jag var ung, sedan blev jag helt fixerad vid att skaffa barn, men då hade jag ingen att få barn med. Jag har nog alltid vetat att jag vill vara mamma, men också vetat att jag inte kommer att bli någon ung mamma i och med att det var så mycket jag var tvungen att göra innan jag blev förälder, professionellt. Jag var tvungen att beta av karriärbiten först, jag skulle nog inte ha blivit en bra mamma annars.

Men jag läste i gamla intervjuer att du uttryckte oro för att inte hitta någon som ville ha barn med dig och över att ens kunna bli gravid?

– Så var det nog då. Men jag träffade Jocke när jag var 33 och då föll allt på plats. Då blev jag även bonusmamma till lille Beck, som är 13 i dag.

Hade du en plan B om du sköt på barnafödandet och ändå kände att detta med att bli förälder var så viktigt för dig?

– Jag hade ingen plan B, jag hade bara en oro. Men jag trodde inte att det skulle bli så sent som jag skaffade barn, det var för att jag inte träffade Jocke tidigare än så. Jag tänkte att jag kanske skulle bli mamma runt 30, men man styr inte över sitt liv riktigt på det planet.

Jag tänker på Katla som hela tiden får redovisa sin fertilitet och som utsätts för press från omvärlden?

– Ja, men alltså Katla... I hennes fall handlar det om något slags frigörelseprocess, hon vill ju inte ha barn sedan, hon vill vara konstnär. Det är väldigt sorgligt för hennes del.

– För min egen del är det dock väldigt roligt, för med teatern får jag utveckla en annan sida. Folk som ser mig på film tänker kanske inte på mig i en Katla-roll. Det är så kul att på teatern få göra människor som går tvärtemot det jag gör på film, teatern erbjuder mig till exempel en möjlighet att undersöka lågstatus och hur det är att bli kväst och vara förtryckt.

Dramatens pressansvariga Mimmi Fristorp och jag diskuterade apropå dina roller i "Trettondagsafton" och "Marodörer" din förmåga att tajma och vara rolig.

– Jag gillar komedi som genre, svart komedi. Det passar mig. Och det är något annat hantverksmässigt att jobba med det, det blir en större dynamik att spela tragik och komedi samtidigt. Jag känner mig fri i den genren, fri att prova saker som jag aldrig skulle våga annars.

När min kollega Cecilia Hagen intervjuade dig i det här formatet första gången, 2006 inför din medverkan i tv-serien "Kronprinsessan", sade du att du "pinsamt nog inte hängde med så mycket i inrikespolitiken alls". Tio år senare pratar du om integration och instagrammar om flyktingkrisen i Europa?

– Förändringen var att jag blev mamma och öppnade ögonen för saker utanför mig själv på ett annat sätt.

Malin som driver "Wilmers kaffebar" sade innan du kom att ni blivit nära vänner bland annat tack vare den gemensamma erfarenheten av att ha föräldrar som invandrat. Hur tänker du kring din roll som andra generationens invandrare när samhällsklimatet är som det är i dag?

– Jag tänker mycket på det och på att jag inte hade funnits här om min pappa inte hade haft en plats i det här landet. Jag hade inte funnits överhuvudtaget då, för han hade väl varit utrotad om de mörka krafterna som börjar väckas till liv igen fick råda. Mer än halva pappas släkt blev ju utplånad. Jag blir rädd för de tendenser som vi ser igen. Det kommer smygande, det är inget som händer över en natt eller dag. Det var demokrati i Tyskland också när nazisterna tog makten. Vi tror att det ligger så långt bort, men jag är inte säker på att det gör det.

Hur engagerar du dig i detta? Du uppmanar dina följare att skänka pengar till www.vigorvadvikan.com.

– Jag försöker donera pengar, men jag har inte åkt till Lesbos som volontär. Jag känner att jag hade kunnat göra mycket mer. Ibland kan man skämmas över att man lever sitt liv så lokalt. Jag känner en sådan enorm tacksamhet över det vi har och försöker även föra över det till mina barn, att vi inte ska ta det för givet. Man ska förstå att det vi har och lever i har vi inte för att vi är så värda det, utan för att det är en lycklig slump.

Din pappa var jude och flydde från Polen. Hur mycket märkte han av förföljelserna?

– Han flydde under brinnande krig, hade falska identitetshandlingar, drog när han var 18 år och började kuska runt i Polen. Till Sverige kom han som 19-20-åring och han är 92 år nu, så han har ju varit här ett tag.

– Han har i princip inte berättat någonting om hur han har haft det, mina syskon och jag har fått dra det ur honom de senaste fem åren. Han har valt att inte berätta tidigare.

Kan du polska och jiddisch?

– Ja, polska, men inte jiddisch. Min mamma som kom till Sverige från Polen som arkitektstudent på 1960-talet var inte judinna, så jag har inga judiska traditioner med mig hemifrån. Däremot var jag tvåspråkig när jag var barn, sedan dog mamma (i cancer, reds anm) när jag var nio och då pratade jag inte längre polska hemma, pappa pratade bara svenska.

Har du haft någon nytta av polskan?

– Jag anlitar bara polska hantverkare, de är bäst (skrattar, reds anm).

Du sade när du 1999 slog igenom i filmens värld som Tsatsikis mamma att du fick slåss för rollen för att du hade mörkt hår och bruna ögon?

– Det var regissören Ella Lemhagen som fick slåss för mig, för producenten ville ha en blond tjej. Jag fick provfilma med en linblond bob-peruk, jag såg inte klok ut...

– Det är klart att det har funnits roller där de sagt att de vill ha en person med nordiskt utseende till filmerna, men jag tror att det håller på att förändras nu.

Du imponeras mer av skådespelare som kan spela vad som helst utan att behöva gå upp eller ner 20 kilo för en roll?

– Ja, Naomi Watts är en sådan förebild, hon ser i princip likadan ut i alla roller men det är ändå som att det flugit in någon annan i hennes kropp varenda gång hon spelar en roll. Sedan är det kul att variera sig utseendemässigt också, men för mig börjar det i ögonen och i personligheten och inte i kilona, som ju så klart kan hjälpa till. Jag är inte emot att man ska förändra sig.

I ditt sommarprogram från 2006 berättade du om hur ni på Scenskolan fick springa barfota och leka vargar i tio veckor och bilda en rörlig ring där ni hoppade på stället. Hur ser du tillbaka på den tiden?

– Det var en jätteflummig och skitläskig tid, jag var 21 år och ville bara ut på Stureplan och festa med mina kompisar och läsa Vecko-Revyn. Jag fick flum-ångest. I dag kan mitt vuxna jag se vad de här övningarna var till för, mitt unga jag var rädd så jag gjorde lite tvärtom jämfört med de andra eleverna som gick all in.

Hur togs det emot?

– Jag tror att jag funkade i gruppen, men att jag blev betraktad som ganska ytlig och omogen.

Det är också intressant hur du har beskrivit hierarkin i Peter Oskarsons uppsättningar i Gävle under din praktiktid?

– Det var vedervärdigt, det var en diktatur i miniatyr som jag upplevde det. Ställde jag frågor svarade han inte, men jag tror att han har gjort avbön från de arbetsmetoderna. Det var inget kul alls, men det var väl bra att få känna på det också. I dag skulle jag kliva av om jag var med om sådant här, men då hade jag ingen plattform att stå på. För mig handlar kreativitet om samarbete och att våga öppna sig inför varandra, inte om att sparka nedåt och slicka uppåt. Då kan det aldrig bli bra. Man måste våga och man måste våga öva på att vara dålig, framför allt inom teatern. Det är det repetitionsarbetet är till för. Vi blev bara statister i produktionen i Gävle, det var så absurt med en så hyllad produktion som man samtidigt inte riktigt var en del av. Det var dessutom något som vi praktikanter skulle söka jobb utifrån och det fick vi ju inte några.

Så hur gick det till när du fick dina roller längre fram?

– Som tur var hade vi en slutproduktion till efteråt, med Thorsten Flinck. Där fick vi ordentliga roller och det blev en pjäs. Mitt första jobb var i tv, dramaserien "OP7" på femman och nu är jag tillbaka på femman med "Gåsmamman".

Jag brukar fråga skådespelare hur ofta ni är nöjda mer era insatser?

– Det är en intressant fråga, för det är snarare regel än undantag att man ska säga att man inte är nöjd för annars är man ingen riktig skådespelare. Man är ingen sann konstnär om man inte alltid ifrågasätter sig själv. Jag är ganska ofta nöjd. Jag är mindre nöjd med mig själv som privatperson och jag kämpar med den biten, men i mitt jobb kan jag unna mig att vara nöjd. Det kanske gör mig till en sämre skådespelare? Jag läste någonstans att Stellan Skarsgård sa att man ska akta sig för människor som inte ifrågasätter sig själva som konstnärer och det är klart att jag ifrågasätter mig och min roll, men jag kan tycka att jag är nöjd med Katla, jag är nöjd med Sonja och jag är sugen på större utmaningar.

Vilka utmaningar då?

– Något som jag aldrig har gjort tidigare. Jag vet inte vad det skulle vara. Jag älskar mitt jobb och att prova nya saker, gestalta olika människor.

Utifrån är det svårt att förstå tjusningen i att spela samma föreställning gång på gång. Berätta vad som är grejen!

– Det är nya personer som sitter i publiken och alltid hittar jag någonting nytt i ögonen på mina medspelare. Det är en del av jobbet att leta nyanser, raffinera uttryck och det sker i ständig kommunikation med medspelare och publik och publiken reagerar helt olika varje kväll.

Lill Lindfors sade när jag intervjuade henne att hon kan roa sig med att vänta någon sekund längre med att säga en replik eller att lägga betoningen på ett lite annat ställe. Hur gör du?

– Så är det, man tänjer och stretchar och snabbar på, provar något nytt. Det är jättekul, det är det som är kul, jag försöker inte upprepa det jag har gjort tidigare. Jag utforskar det jag gör samtidigt som jag spelar.

Du instagrammade för en tid sedan om när du var "shooting star" tillsammans Bond-skådisen Daniel Craig i Berlin för 16 år sedan och skrev att det gått lite bättre för honom?

– Då fick jag en massa tröstkommentarer, men mitt inlägg var menat som ett skämt. Han har ju blivit lite rikare än vad jag har blivit. Vi hängde lite i Berlin, men jag tyckte att han var ganska dyster på den tiden, jag tror inte att han är det längre, men på den tiden tyckte jag att han var lite tråkig. Fast nu framstår han som väldigt sympatisk och sund i sina åsikter så nu beundrar jag honom, men det kan jag inte säga att jag gjorde då.

Apropå att tjäna pengar lade du för många år sedan ut ditt lönebesked från Dramaten, som då var på 19 270 kronor netto. Varför då?

– Folk har så mycket idéer om oss skådespelare, att vi är så rika och varför man ska finansiera teater statligt. Det är en intressant diskussion vad vi faktiskt tjänar och vad vi ska ha kulturen till.

– Jag har inga färdiga svar, det är som det är. Jag fick väldigt många kommentarer om att det inte var synd om mig och jag tycker inte synd om mig själv, det var ett inlägg i debatten.

Efter genombrottet med Tsatsiki då du fick enormt mycket uppmärksamhet och erbjudanden hade du fullt upp med kärlekstrubbel och kunde inte njuta av framgången. Vad lärde du dig av det?

– Jag vill tänka att jag har lärt mig att njuta i stunden, men det är en av mina sämsta grenar att faktiskt våga ta till mig personliga framgångar. Det är lättare att vara glad över sina barn och den gåvan i livet än över det jag faktiskt har åstadkommit. Det är som att jag inte kan unna mig det, jag är rädd att jag ska få något slags smäll i bakhuvudet så fort jag vågar vara glad och så ska jag trilla framstupa igen. Det är jättedumt, jag jobbar med det.

– Det är ett helt annat liv jag lever i dag än vad jag gjorde då.

Du har sagt att du som vuxen nästan har ångrat yrkesvalet när det känns som att du står kvar på skolgården och väntar på att bli vald?

– Jag kan inte ångra yrkesvalet för jag är så vansinnigt förälskad i det jag gör, men ibland kan det kännas ovärdigt att inte kunna styra själv hur mycket jag vill jobba. Därför är det extra skönt att "Gåsmamman" faktiskt blev av och har blivit så uppskattad.

– I perioder har jag absolut jobbat mindre än jag velat, men nu är det svårt att gnälla. Så länge jag har något kul framför mig så har jag ju barnen när jag inte jobbar. Det var tuffare innan jag blev mamma, då man bara skulle gå och vänta.

Vad är skillnaden när du som i "Gåsmamman" även är medproducent?

– Jag har jobbat med "Gåsmamman" varje dag. Det var manus, cast, klippning hela hösten, en helt annan situation och otroligt tillfredställande i och med att alla de bitarna är kreativa. Jag kan ju inte räkna, till exempel, och sådana saker. Däremot var jag med och drog in pengar till projektet, för jag kan prata.

Hur har du det med tilliten i dag?

– Det beror på vad det gäller. Tillit till människor kan jag ha lätt för. Jag litar på de människor jag har omkring mig. Tillit till att allt kommer lösa sig och bli bra i framtiden har jag svårare att känna. Tillit till andra människor har jag egentligen aldrig haft problem med. Jag har alltid haft lätt att lära känna andra människor och jag litar på min man. Det är det här med att våga tro att allt kommer att lösa sig, det är en kamp att våga det... Ibland känner jag att jag någonstans väldigt tidigt fick lära mig att det kunde bli en katastrof och det är väl det som hänger kvar (Alexandras mamma fick cancer när Alexandra var sju år och dog två år senare, reds anm).

I ditt "Sommar i P1" för tio år sedan konstaterade du att du drack för mycket tequila och vägde för mycket och inte var någon "Lätt & Lagom"-tjej?

– Ju äldre jag och mina vänner blir desto mer har jag insett att det inte finns några "Lätt & Lagom"-tjejer, man är den man är och vissa kanter slipas av med åren. Självklart är jag mer balanserad i dag än vad jag var för tio år sedan. Jag har ett bättre och mer stabilt liv och jag mår bättre. Jag är tillfreds yrkesmässigt och privat. Jag kanske är mer lagom nu! Det känns som att jag kanaliserar min brokighet genom mina roller på ett mer effektivt sätt. Jag upplever en trygghet i mitt yrke nu som jag inte hade för tio år sedan. Det är lättare och roligare och mer spännande och mindre prestationsinriktat.

En del säger att de får mer scenskräck med åren?

– För mig är det tvärtom. Jag har det roligare i mitt yrke nu och när jag har det roligare så öppnar det nya kanaler inom mig att prova andra tillvägagångssätt. Det är en ganska tydlig skillnad i hur jag arbetar nu, kanske för att jag har den energin över nu när den inte pyser över i en massa problem och skit privat.

Hur är arbetsmiljön på Dramaten?

– Jag trivs, har fina kolleger och upplever att jag blir lyssnad på. När rollerna fördelas måste man bli uppbjuden även där. Nu har jag den stora lyckan att få jobba med Jens Ohlin, han är en briljant regissör. Han förstår skådespeleri, han har ett yttre öga inför scenisk intelligens. Han och Hannes Meidal har skrivit en så fantastisk text, det svänger om texten, jag står och lyssnar och njuter av det varje kväll jag hör mina medspelare. Det är unikt och det har jag sagt till Jens. Skulle jag behöva välja en teaterregissör att jobba med resten av livet så skulle det bli Jens.

Du har jobbat med danska och norska produktioner. Hur viktigt är det att göra utlandskarriär?

– Det skulle vara jättekul att få jobba mer i Danmark och Norge och i Norden och Europa. Jag kan inte påstå att jag när några Hollywooddrömmar, jag är ganska realistisk, men ett gästspel vore roligt.

Hur funkar det, måste man med din yrkeserfarenhet fortfarande provfilma för olika uppdrag?

– Det är olika, men det händer. Jag tycker om att provfilma, jag leker med texten och går i gång på att prova att vara olika människor. Jag försöker att inte se situationen som ett prov utan som en möjlighet för mig att se vad jag kan göra, vad jag kan stretcha i mig själv.

Hur förhåller du dig till att vara både kollega och konkurrent i sådana sammanhang?

– De är noga med att man inte träffar eventuella konkurrenter utan bara den person som man ska spela emot om man får rollen. Det kan vara jobbigt om man verkligen, verkligen vill ha en roll att känna att det kan svida om man inte får den. Jag försöker att skärma av sådana känslor. Det stjälper snarare än hjälper om man tänker så. De flesta kolleger gratulerar varandra när någon får rollen, men vad som händer inuti människor vet bara de själva.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag