En undersökning på Expressen.se visade att du var den populäraste av jurymedlemmarna i "X factor".

– Vad kul, det visste jag inte. Jag läser inte så mycket om "X factor", vad som skrivs om det.

Varför inte?

– Det är en stor omställning för mig att få kritik på det här sättet, positiv också. Jag försöker distansera mig för att inte fastna i vad andra tycker. Det är inte mitt jobb. Mitt jobb är att få fram en bra vinnare i "X factor".

Hiphopen har alltid slagit underifrån, hur ska du som musiker kunna göra det, nu när du är en del av etablissemanget?

– Jag ser det som att jag är den som bryter ny mark. Man rappar om olika saker. Nu har jag ett nytt perspektiv. Jag får berätta om det här, det stora maskineriet, och hur jag ser på det. Mitt underifrån-perspektiv försvinner aldrig.

Svenska ungdomar har lyssnat på hiphop i 20 år - hur kommer det sig att det först nu finns en jurymedlem i ett talangprogram med rötterna i genren?

– Det tar lång tid för människorna som sitter på de rätta positionerna, i styrelser, att förstå att det bubblar.

Det bubblade väl redan 1994, när Latin Kings körde i gång - det är 18 år sedan?

– Det går segt, så är det. Samtidigt hade det inte varit lika kul om det gått lätt. Vi har jobbat, haft shower då ingen kom, tvingat folk att lyssna på våra grejer. Vi har legat i, allihopa. Att hiphoppen börjar etableras är något hela genren gjort sig förtjänt av.

"Jag var så nervös"

Jag har hört ditt sommarprogram, om hur du och din mamma var hemlösa när du var yngre. Sov i parker och dansade på gatan. Det är ett av de två bästa jag någonsin hört.

– Ah, är det sant? Vad tungt! Jag uppskattar det som fan. Jag var så nervös, jag såg listan på andra sommarpratare och tänkte bara "fan jag måste hålla måttet".

– Jag visste inte hur mycket jag skulle berätta. Vad finns det att bolla om? Jag hade haft en tuff tid men var förbi det. Men jag ville öppna upp det för andra människor som också haft det tufft men som inte riktigt vågat.

Jag tror inte att du bara berättade för dem. Även en person som jag, som aldrig varit hemlös, men som följt med i de senaste årens debatt om barnfattigdomen, fick en helt annan inblick i vad det innebär, genom din berättelse.

– Det som kändes viktigt var att berätta min historia. Och att det finns så många andra som lever i exakt samma situation, om inte värre, mycket värre än jag levt. Men jag fick chansen att göra min röst hörd. Det var min historia, men jag ville ändå berätta att det finns fler där ute, att det inte är över bara för att jag klarat mig ur det.

– Jag undrade vad jag kunde lämna ut. Ville jag berätta om när jag gömde mig för pappa i en tvättstuga? Ska jag berätta att vi sov där och där? Vissa gånger, under tiden, blev jag irriterad på människor runt mig. Det var jobbiga minnen att tänka på. Att jag trummade utanför Åhléns och fick enkronor, frågade människor om vi kunde sova hos dem. Efter att ha skrivit en sån grej är man lite aggressiv, man hamnar i den sinnesstämning man levde i då. Minnena kom tillbaka.

Var det jobbigt att skriva det?

– Hela sommaren skrev jag. Varje dag. Det var terapi som jag inte var riktigt redo för mentalt. Men det fanns en deadline så det var bara att få det gjort. Jag hann inte riktigt jobba mig igenom känslorna. Jag tänkte att jag skulle bearbeta det om några år.

Var lyssnade du på det?

– Jag satt hemma, med mamma. Hon hade läst manuset och var lite förberedd. Jag frågade om hon ville sitta i ett annat rum. Men hon ville inte. Efter fem-tio minuter började hon gråta, vi skrattade, kramades, gick runt i lägenheten. Det var lite som när vi fick vår första lägenhet. Exakt den känslan. Det var som en film.

Hade ni aldrig pratat om det innan?

– Nej, jag och mamma har en märklig relation. Vi står varandra supernära. Men vissa saker pratar vi inte om. Vi har aldrig pratat om den tiden, inte före sommarpratet och inte efter. Det finns liksom inget att säga om det, det var då och vi klarade oss igenom det.

Stolt

Vad säger hon om att du är med i "X factor"?

– Hon tycker att det är skitkul. Ingen chock, hon är nog bara glad att vi inte lever om vi gjorde förr. Att jag får göra sakerna jag drömde om. Det är stolthet, hon behöver inte säga det. Det kan bara vara en klapp, inga ord. Jag känner mig som ett barn när hon tar på mig. Det är svårt att förklara. Hon betyder mycket för mig.

Hon vaktade dig om nätterna när du sova på parkbänkar och försörjde dig. Hon tog på sig rollen både som mamma och pappa.

– Exakt. Hon var mitt allt. Det hon sa var min lag. Sa hon att himlen var grön tänkte jag "okej, himlen är grön". Hon var väldigt bra på att kamouflera situationer också, när vi hade det svårt. "Skitkul, kolla den här parkbänken. Tänk om Batman kommer förbi, vi går och lägger oss och väntar!"

Irriterad på otrevliga människor

Vad blir du förbannad på?

– När man blir äldre ser man på saker på andra sätt. Jag blir lika irriterad då som nu på otrevliga människor. Som inte respekterar andra. Som inte är ute efter mänsklig kontakt. Jag tror det är därför det går bra i "X factor" för mig och mina deltagare. Jag försöker alltid se dem som människor. Lyssna på dem, först som människor, sen som artister. Jag behandlar människor som jag själv vill bli behandlad. Folk undrar hur jag gör för att ha så bra hand med människor. Så fort jag träffar dig säger jag hej, ser dig i ögonen, behandlar dig med respekt och jag förväntar mig samma sak tillbaka. Då får vi bra kontakt. Som den här intervjun. Den har bara studsat på. Det har varit skitkul. Ingen situation överhuvudtaget.

Inte än Ison. Jag får intrycket av att andra musiker inte tagit hiphop på allvar tidigare, men att det nu håller på att förändras?

– Det är något man märker tydligt. Man får mer uppskattning. För någon dag sedan stod jag i en skivbutik och en äldre herre, jazzmusiker, med långt vitt skägg kom fram och sa: 'den här låten "Sena nätter tomma glas' den är jävligt bra". Han gick in i verserna, videon, diskuterade. Förr skulle det mer ha varit: "skön rapp, skön hiphop, yo". Det var häftigt, folk har fått ett uppriktigt intresse för hiphop.

Är det samtidigt inte så, med alla konstformer, att det tar ett tag innan de når ut brett?

– Det är alltid så. Själva genren lär sig att bli bra. Förr var svensk hiphop kanske inte redo att ta det där steget. Man hade inte riktigt de där stjärnorna. Vi hade många grymma rappare.

Där måste jag fråga en sak - nu kommer jag att låta dum - men vad är skillnaden mellan hiphop och rap?

– Rap är hur man leker med orden. Hiphoppen är en kultur med dancing, dj, graffiti. Rap är en subgrej inom hiphoppen.

Därför rappar han på svenska

Hur kommer det sig förresten, att du som har engelska som modersmål, valde att rappa på svenska?

– Väldigt enkelt. Från början rappade jag på engelska. Men en vän som står familjen nära hörde mig rappa och sa att det lät skit. "Vad ska jag göra då?", sa jag. "Jag vet inte. Men rappa på engelska låter inte bra. Du kanske har varit i Sverige för länge, tappat tempot eller stilen, attityden". Efter det bytte jag språk.

Vad är det som kännetecknar bra rap för dig som proffs - som inte jag inte kan höra?

– Man måste kunna leka med orden...

Menar du språkligt eller i själva rytmen?

– I själva rytmen. Lägga ihop orden på ett visst sätt. Ta två personer som ska berätta samma historia. En av dem är bättre på att berätta än den andra. Det är det jag letar efter i rappen.

Vad är det som gör att vissa rappare är bättre på att berätta än andra?

– Självförtroende, att stå för det kaxiga man säger. Det är svårt att förklara. Ta en person som Malcolm i "X factor". Han har flow i sig.

Men vad menar du, konkret, med flow?

– Han hänger med i beatets tempo och rytm. Skapar symbios med beatet. Blir ett med det. Han målar bilder, gör det intressant. Rimmen ska inte bara vara rim, det kan vem som helst skapa. Man ska aldrig kunna förutse nästa ord i texten. En dålig rappare kan du förutse vad han kommer säga.

Som dålig poesi?

– Som dålig poesi. Det är ingen fantasi, ingen initierad tanke.

Sångtekniskt då? För nu har vi talat om skrivandet. Vad i själva det sångtekniska gör en bra rappare?

– Där handlar det mycket om betoningen av orden. Övertygelsen, att ha kaxigheten och att tro på sig själv. Dessutom måste man vara bra på att lägga ihop ord och ord, få en melodi. Det är invecklat. Antingen känner man det eller så känner man det inte. Det är som att förklara för någon varför en popartist är bra. Vad är en bra popartist?

Jag förstår hur du menar.

– Det är svårt att förklara. Det är som med fotbollsspelare. Antingen är de bra eller så är de inte det.

Ville imponera

Vad kände du inom dig när du började skriva dina låtar?

– Ärligt talat, i början handlade det bara om att fixa tjejer och imponera på polarna. Rakt av. Det var ju det jag kände till. Vi hängde på Skärholmens fritidsgård, spelade basket och jagade brudar. Varför skulle jag rappa om Lexus-bilar eller att åka till månen. Det jag hade kännedom om var att hänga med polarna där jag bodde och försöka fixa tjejer.

– När jag träffade andra rappare med andra ämnen som kändes seriösare insåg jag att mitt inte höll liksom. Jag ville ta det till nästa nivå. Jag såg Latin Kings göra sin grej och kände att det var något jag också ville göra. Att jag hade någonting att bidra med. Jag utmanade mig själv varje dag. Jag ska bemästra tekniken, ha total koll inom rap. Det ska inte någon flow eller något sätt jag inte ska kunna attackera den här musiken på.

Varför blev hiphoppen så stor i svenska förorter?

– Hiphopen, själva rappen, är en uppförsbacke-mentalitet. Den är den lilla personens röst. I förorten känner man ofta att man inte får sin röst hörd. Man har det tufft. Blir ihopslängd med människor i samma livssituation, hellre skulle man ju bli hopbuntad med människor som är annorlunda än en själv så att man kan lära sig nya saker och ny kultur. Vi krigar mot en högre makt. För mig blev hiphoppen ett sätt att höra min röst hörd.

Var du arg när du var yngre?

– Ja, jag var väldigt arg. Jag kände att jag gjorde allt som krävdes av mig för att få ett jobb eller bättre möjligheter. Jag gjorde sakerna som stod på listan. När löftena inte uppfylldes är det klart man blir frustrerad. Det är mänskligt.

"Alltid drömt om musik"

Finns det något ögonblick som varit en skiljeväg i ditt liv?

– Det har varit många gånger. När jag känt antingen går jag hit eller så går jag åt det rätta hållet. I mitt liv har det inte varit en gång, utan många. Men jag har alltid drömt om musik. Jag drömmer fortfarande om det konstant. För mig är det den största äran. Det finns ingenting viktigare. Det är en sån ära. Musiken var mitt sätt att stå emot frestelserna som verkade roligare eller hade mer action i sig just då.

Skulle du sommarprata igen?

– Ja, det skulle vara en sådan ära! Men då måste jag verkligen ha något att berätta, jag vet inte vad jag har kvar. Jag kan inte bara tugga ur mig någonting. Inte bara ta plats för att man fått möjligheten. Kanske berättar jag om "X Factor" upplevelsen.

Hade du kunnat tro att du någonsin skulle vara med?

– Aldrig. Jag hade aldrig trott att jag skulle få vara med i något som "X factor". Aldrig! Aldrig! Jag hoppades på att få släppa en eller två skivor. Hålla på med showbusiness. Men jag hade aldrig kunna drömma om det. Inte ens nära.

– Jag sitter i en jury med Andreas Carlsson, Orup, Marie. Kolla på lilla mig liksom, som var hemlös för ett tag sedan. Nu är jag på TV4. Det är en dröm. Jag blir intervjuad av dig, tidningar och grejer, vem hade kunnat tro det!

Redo för barn

Har du talat någonting med din pappa efter sommarpratet?

– Min pappa dog när jag var 13.

Det sa du aldrig?

– Jag tänkte säga det, men det kändes inte rätt då. Jag har inte riktigt kommit underfund med det själv. När jag var 13 fick mamma ett samtal om att han gått bort. Eftersom jag inte kände honom så pass bra var det… jobbigt att han inte var vid liv, samtidigt svårt att bli ledsen över någonting man aldrig hade. Mamma var alltid både mamma och pappa, och hon finns kvar.

På vilket sätt ser man på dig i dag att du växte upp utan pappa?

– Det gör man inte. Jag vet inte, jag… Jag tror inte det. Jag är dålig på att ta fram vissa känslor. Men jag tror inte man ser det.

Hur vill du bli som pappa?

– Kärleksfull, närvarande. Att vara där är så viktigt, att barnen få se en. När pappa dog minns jag att jag tänkte: "jag kommer inte ihåg hur han ser ut" och "jag har honom på bild men minns inte hur han luktade." Det var det jobbigaste. Att inte veta sånt.

När vill du ha barn?

– Nu!

Har du flickvän?

– Jag har någon som står mig nära. Jag är öppen för barn. Dyker barn upp så tar jag det, förhoppningsvis blir det så många som möjligt.