Explosiva dansnummer och veteranen Per Myrberg får den här musikalen att lyfta.
För det är ingen bra musikal. Ingen handling, bara en samling löst sammanfogade scener, som bygger på en engelsk poesisamling om katter. Och musiken av Andrew Lloyd Webber känns verkligen 70-tal - även om musikalen hade världspremiär 1981.
Då, när jag såg den i London, tyckte jag inte det var någon bra musikal och det tycker jag inte nu heller. Men så tillkommer det som kallas artisteri och då börjar katten dansa.
Föreställningen drivs av två rutinerade musikalartister, Niklas Andersson, som är den levande berättaren, och Rennie Mirro, rock'n' roll-kissen. Det är också Mirro som i slutet av första akten leder ensemblen i ett pumpande dansnummer, som gör att publiken verkligen behöver paus.

Malena Tuvung sjunger musikalens stor hit "Memory" felfritt, Fred Johansson har tyngden i rösten som gammelkatten. Ann-Louise Hanson är charmig och sjunger bra och Peter Harryson gör sin miniroll minnesvärd. Alla är de katter och i pausen är man rätt trött på morrhår och svansar.

I andra akten gör Per Myrberg, 78, entré som gamle teaterkatten Gus med alla sina minnen. Han är rörande, han är rolig, han har en närvaro som fångar publiken och han gör sin vemodiga visa till en showstopper. Vilken naturlig röst, vilken diktion, inte en stavelse försvinner.
För att vara en dålig musikal, så är den här "Cats" inte så dum.