I ett halvt sekel har det tv-tävlats i musik. Men vad hjälper det? Riktigt rumsrent är det inte, och kommer nog aldrig att bli.
Inte ens etablerade artister som The Ark eller Salem Al Fakir kan gå med högt huvud in i Melodifestivalen, utan ständigt finns den där - den lilla bortförklaringen: "Öhhm... Vi råkade sitta på en himla bra låt som bara var så perfekt för Mellon, och så har ju den där Björkman tjatat så."
På samma vis kan man vara bombsäker på att samtliga av gårdagens tävlande kommer att vilja högtrycksduscha bort sitt "Idol"-prefix inom två år.

Jag tycker att vi borde fråga oss varför. Det är ju knappast som att publiken ogillar de festliga evenemangen. Tvärtom.
Däremot så uppfattar vi dem som en aning billiga. Artisterna som ställer upp blir liksom slampiga. (Och då menar jag musikaliskt.)
Gårdagens "Idol"-tema var kärlek. Och visst fanns där både värme och äkthet. Hos Tove i hennes "Ted Gärdestad"-tolkning och i Calles hyllning till sin mamma.
Men under kärleksetiketten kunde väl egentligen vilken låt som helst platsa. Musik är känslomässigt på så många plan. Inte bara för att låtar så lätt vävs ihop med våra finaste minnen, utan för att vi så snabbt utvecklar en relation till våra favoritartister.
Alla beståndsdelarna finns där: Jakten (förr i skivbackarna, nu på nätet). Förälskelsen - där vi så småningom riskerar att spela sönder de nyfunna älsklingarna. Men överlever de den fasen, då står allt öppet för ett långvarigt förhållande. Så ser den rena och fina musikupplevelsen ut.
Med idolerna blir det mer dirty. De bjuder ut sig med sina 099-nummer, säljer sig lätt, och tillfredsställer publikens önskningar. Och visst det kan ju hålla för några sena fredagskvällar. Men det är inget man vill leva med resten av sitt liv, om ens presentera för kompisarna.