"Rör inte sågen" säger Alfons Åbergs pappa i boken. Nån måste ha gett samma uppmaning till juryn i år, för de gör som Alfons och rör inte sågen.
Upp ur verktygslådan plockar de i stället en knippe överdrivet hyllande superlativer. Jag räknade till minst sex "fantastiskt" i går. Där emellan var det "underbart" eller "briljant".
Och visst, idolerna känns ovanligt stabila i år. Men det är åtta stycken kvar och jag tror knappast att samtliga kommer att storma in på, låt säga, Trackslistan i vår.
Så bra är de inte. Det tror jag att juryn vet också. Fast efter en lång, plågsam auditionturné är de väl tacksamma bara folk sjunger rent och lämnar Borat-bikinin hemma.

Som tittare är jag mer kräsen. För mig är ett "Idol" utan sågningar inget "Idol" alls. Jag efterlyser lite mer av Simon Cowells anda. Hans skoningslösa kritik i det amerikanska "Idol" är nästan alltid lysande underhållning. Inte för att Cowell är bäst på att förnedra, utan för att han är mest ärlig och rakt på sak.
Vår egen jury är bra. (Jag saknar inte Kishtis vansinnesutbrott, möjligen saknar jag Clabbes flumsnack.) De är balanserade, välformulerade, pedagogiska och tyvärr lite för rädda att ta ut svängarna.
De gånger det tar i verbalt är de "golvade", "blåsta av stolen" eller på annat sätt överväldigade av deltagarnas talang.
När jag vet att hela trion jobbat med världsstjärnor, känns den reaktionen faktiskt inte det minsta trovärdig.