Förra veckan var det Tove. Den här blev det Reza. Det räcker med små ord av kritik för att idolerna ska börja darra på underläppen. Det är som att de har vant sig vid juryns lullande, gullande snack om "världsklass" och "bättre än Beyoncé", och börjat tro på det.
Men idolerna är inga fantastiskt otroliga artister. De kommer de att inse, om inte nu, så om fyra veckor då programmet är slut. Då kommer frontalkrocken med verkligheten. Det är nästan brutalt: Ena dagen ett fullsatt Globen, nästa dag skivsignering på Ica Kvantum.
För det stora flertalet blir en "Idol"-medverkan samma sak som att göra karriär baklänges. Bara månader efter finalen brukar publiken på köpcentrumsgigen ha glesnat betydligt, och bakom en i kön står Anders Bagge och letar redan efter nya idoler.

I ett halvgammalt pressmeddelande läser jag om förra årets trea Robin Bengtsson. Han fick för några veckor sen agera publikuppvärmare på en innebandymatch i Varberg iförd högklackat. Det var väl bara att tacka och ta emot antar jag. Konkurrensen om artistgagerna är hård där ute.
Och det är det som idolerna har att rätta sig efter.

Det är en sak att uppträda i ett perfekt regisserat och nästan överdramatiserat "Idol", där man får stajlingen, den hängivna publiken, och de färdiga hitlåtarna serverade för sig. Det är en helt annan sak att klara sig där ute på egen hand bland rockrävar och schlagerdivor.
Jag tycker verkligen att årets deltagare är jätteduktiga. Men det går inte att komma i från att "Idol" fungerar som steroider för artister. Bara där och ingen annanstans kan lovande talanger pumpas upp till superstjärnor och avdankade musiker, typ Ulf Ekberg, dyrkas som gud.