Vi har nog inte riktigt greppat det än: Att höstens stora megafavorit Erik fick färre röster än Calle för en vecka sen. Men så var det. Juryälsklingen stod där med spända käkar, lite ledsen och blek, som om han var Carola och nyss hade gjort schlagerfiasko.
Calle däremot har segat sig upp från botten. Skvalpade med i kvalet med ett nödrop, och går in i finalen medveten om att juryn hellre hade sett Tove i hans ställe.
Ändå bara ökar Calles popularitet - i takt med hans ansiktsbehåring skulle man kunna säga.

Visst är det skumt? Men jag börjar tro att vi missbedömt "Idol"-röstarna i åratal. Bara för att det är teensen som tar sig till galleriorna och skriker (vi andra jobbar väl då), så betyder inte det att de röstar mest.
Mycket talar för att det är medelåldern, de som med mycken möda tar sig ur soffan på fredagskvällarna, som sprätter i väg alla de där sms:en.
Livserfarenhet, snarare än ungdomlighet, har nämligen visat sig vara ett vinnande koncept i nästa samtliga "Idol"-finaler. Daniel Lindström vann mot Darin. Markus Fagervall mot Erik Segerstedt. Marie Picasso mot Amanda Jenssen. Kevin Borg mot Alice Svensson. Enda undantaget är vår nya superstjärna Agnes som slog den tre år äldre Sebastian Karlsson 2005.

Nu är ju Calle och Erik lika gamla. Men Calle framstår lätt som tio år äldre, och han vet att utnyttja gubbfaktorn. I kväll bjuder han på Led Zeppelin och Joe Cocker. Kan säkert bli trevligt, men jag tror inte att det är genom tonårspubliken rysningarna kommer att gå.
Inte ens den valpigare Erik vågar spela på den strängen längre. Hans val för kvällen är firmafestlåten "Final countdown" från -86.
Mycket kan man säga om den strategin, men den borgar inte för någon framtida skivförsäljning. För när showen är slut då masar sig de mognare tittarna fram till cd-stället i jakt på de gamla goa hitsen i original. Vinnarlåten? Den man skulle köpa? Den har de redan glömt.

DISKUTERA - KLICKA HÄR!