Punkaren med den stora förkärleken för pop- melodier hade sin storhetsperiod under mitten av 80-talet. I dag är han 56, har ett av historiens sämsta album bakom sig ("Cyberpunk", 1993), men ser precis likadan ut som när han dominerade "Tommys popshow" och MTV.

Allt väl, så långt. Men även musikaliskt har tiden stått stilla.

Det är förstås rätt resonerat att basera festivalspelningen på hitsamlingen "Idol songs", som kom 1988. Skivorna han släppt efter det har inte gjort många glada Men spännande är det inte.

Engelsmannen river av sina låtar med glatt humör, men utan särskild finess eller inlevelse. Han låter bara som en glad prick från förr.

Konsertens finaste stund inträffar i stället när han, efter "Rebel yell" men innan extranumret "White wedding", tackar den svenska publiken för att ha varit honom trogen.

- Thank you for making my life so fucking great!