Läsarna rös åt den kåta Lydia i Den allvarsamma leken och tackade Gud för att hon bara var en uppdiktad person.
Men Hjalmar Söderberg lurade alla.
Lydia fanns i verkligheten och hette Maria von Platen.
”Det var här Helga Gregorius - Gertrud - Lydia hade sitt barndomshem” skrev Hjalmar Söderberg i ett semesterbrev till en god vän många decennier senare.
Närmare än så kom han aldrig ett avslöjande.
Historien om den mystiska musan var den berömde författarens stora hemlighet.
Paret hade mötts i början av 1900-talet. Hon var en frånskild mor med tonårsgrabb från Skåne. Han en blivande bästsäljare, fast i ett olyckligt äktenskap med tre små barn.
Maria von Platen var allt Hjalmar Söderberg hade drömt om. Hon var klipsk, konstnärlig, vacker och - inte minst - sexuellt frigjord på ett sätt som inte var vanligt i sekelskiftets Sverige.
I fyra år varade förbindelsen. Sen gick hon till en ny famn. Och ännu en. Och ännu en.
Det var också det som orsakade hallå 1962 - exakt ett halvsekel efter första upplagan av Den allvarsamma leken - när Maria von Platens brevsamling plötsligt hamnade på litteraturforskarnas bord.
Det hade alltid ryktats om att Hjalmar Söderberg haft en verklig förebild för alla sina stora kvinnoporträtt. Men själv teg han som muren. Det var ett löfte han en gång gett sin älskarinna.
Samma hänsyn visade dock inte 60-talets manliga litteraturkritiker.
Maria von Platen kallades ”manslukerska”, ”femme fatale” och ”den erotiskt beslutsamma typ av överklassflickor som förr i världen satte en ära i att samla poetskalper kring sin midja” som Svenska Dagbladet skrev.
Inte ens liberala Expressen var särskilt förstående till Lydias/Maria von Platens kvinnotyp, utan kallade henne ”de svenska litteratörernas vandringspokal.”
Att en kvinna själv kunde ta initiativ till sex och välja att leva med flera partners var inget man gjorde ostraffat, ens ett halvsekel efteråt.
Så vem var då Maria von Platen - egentligen?
Jo, gav inte älskaren Hjalmar Söderberg några ledtrådar, så berättar ändå breven till vännerna en del:
Gift redan som tonåring med en 26 år äldre, grovkorning, bullrig, skånsk ryttmästare. Ett halvår i Paris konstnärkretsar där hon utmärkte sig genom att vara nykter när andra söp. Vegetarian med frukt och nötter som huvudrätt. Stundtals labil och depressiv, men kanske inte mer än folk är mest. Översatte några franska noveller, men levde annars på sin rike far och en stor summa pengar hon på 20-talet vann vid Monte Carlos roulett.
Men framförallt:
Skygg för strålkastarljuset, aldrig fotograferad och ständigt livrädd att hennes livs hemlighet en gång skulle avslöjas.
Tur kanske ändå att hon redan varit död i tre år när det skedde.