Henrik Dorsin var inte en av de tuffa killarna under uppväxten.
I stället var han en av dem som de stora tuffa killarna hackade på.
I årets sista sommarprat i P1 berättar han om hur han vände ett smärtsamt påhopp i barndomen till sin fördel genom humorn.
En nioårig Henrik hade tillsammans med ett gäng andra killar precis spelat brännboll när områdets coolaste kille bestämde sig för att ge sig på honom - och kastade en tennisboll med full kraft rakt i hans skrev.
– Jag låg dubbelvikt och hade fullt sjå med att hålla tårarna tillbaka, berättar han.
Men han visade inte att han blev ledsen, att det gjorde ont.
– Tvärtemot alla mina instinkter och impulser så tryckte jag tillbaka gråten, rätade på ryggen, harklade mig och sa: "Åh, shit - rätt i salamin."

"Handlade om överlevnad"

Han berättar att han hade förväntats börja gråta. Men hans reaktion blev alltså en annan - vilket resulterade i gapskratt på gården.
– Alla skrattade - alla utom den största och farligaste av grabbarna. Han fattade noll. Det här blev inte alls som han tänkt sig och som det brukade bli. Han tog till reträtt.
Henrik berättar vidare att han där och då visste att han hade hittat sin plats i gemenskapen, den som lustigkurre.
– Det handlade om överlevnad. Från och med nu skulle ingen någonsin få göra mig illa. Jag hade förstått vad jag var.