Ingmar Bergman höll sig gärna för sig själv på Fårö. Flera fåröbor vittnar om att han inte hade något emot att kallas ”Fårögubben” när han promenerade för sig själv med sin käpp på stranden eller i skogen.
Fåröborna respekterade hans integritet och han respekterade dem – för att han fick vara som vem som helst.
För att skydda sin ”Fårögubbe” brukade de bofasta på ön låta bli att berätta var Bergmans ensligt belägna hus låg för alla turister som kom till ön.

Strikt inrutat liv

– Han gjorde aldrig nåt större väsen av sig. Vi träffades och pratade ibland om de mest vardagliga saker, säger Hilding Olofsson, 72, en av Bergmans närmsta grannar.
Ingmar Bergman lät bygga huset på Fårö i mitten av 1960-talet – en tid som hör till hans mest produktiva. Livet på ön var också strikt inrutat.
– Ingmar var så tuff mot sig själv. Han hade ett hårt dagsprogram med vissa rutiner. Han skrev väldigt mycket men varje dag åkte han och köpte kvällstidningarna, säger Kerstin Kalström, som engagerat sig för den årliga festivalen Bergmanveckan på Fårö.

Vinkade glatt till öborna

Varje dag satte sig Ingmar Bergman i sin röda Landrover och körde mot färjeläget på ön.
– Han brukade komma förbi mellan klockan tre och fyra varje dag för att köpa kvällstidningarna, berättar Leif Werkelin, som under flera år drev sommarkiosken vid färjeläget.
När kiosken var stängd tog Ingmar den fem minuter långa färjeturen till Fårösund där
det fanns en året-runt-öppen kiosk.
Både på vägen till och från kiosken vinkande han ofta glatt till fåröbor som han passerade.
Förutom kvällstidningarna var filmvisningarna i den egna biografen i huset återkommande.
Varje eftermiddag hölls föreställningar med både nya filmer och filmhistoriens klassiker. Då tog Ingmar emot några av de få gäster han hade på ön.
En av dem som fick besöka hans biograf var Kristina Dahlberg. Hon jobbade i sin ungdom som barnflicka hemma hos familjen Bergman och tog hand om barnen Daniel Bergman och Linn Ullmann.
– Vi fick alltid komma och titta på film hemma hos dem. Ofta var han själv med. Jag blev som en i familjen, berättar Kristina Dahlberg om tiden på 70-talet.

Blev mer öppen

På senare år avtog arbetslusten och kreativiteten, men samtidigt öppnade sig Ingmar Bergman mer mot Fåröborna. I stället för att vara negativt inställd till alla jippon blev han nu starkt engagerad bland annat i Fårö bygdegård dit han skänkte pengar och Bergmanveckan som han först var väldigt skeptisk mot.
Förra året gjorde Ingmar Bergman hela fem oanmälda och uppskattade besök på Bergmanveckan.
En händelse som festivalbesökarna minns allra tydligast är när han satt på första raden i bygdegården och lyssnade på Harriet Andersson.
– Jag minns hur han satt och munhöggs med Harriet när han tyckte att hon mindes fel, säger Kerstin Kalström, som var med och arrangerade Bergmanveckan. Hon skrattar.

Behövde alltmer hjälp

Samtidigt som han blev mer öppen mot omgivning drabbades han också av ålderskrämpor. Den sista tiden fick han hjälp dygnet runt och han syntes inte ta sina vanliga promenader eller åka och köpa tidningen.
– Han var skygg men sympatisk. När jag gick i högstadiet liftade jag ofta med honom hem från skolan. Han körde den gamla Landrovern, den körde han jämt.
– Men vi pratade inte så mycket där vi satt i bilen, säger grannen Bert Lundin, 42.
Många Fåröbor sörjer nu sin ”Fårögubbe”.
– Det känns så hemskt tomt och sorgesamt, säger Kerstin Kalström.