”Most likely you go your way and I’ll go mine”
Drar i gång kvällen med ett ryck. Dylan lite oväntat på gitarr. Det hörs att det var ett tag sedan. Ändå en kraftfull inledning.


”Not dark yet” Här börjar det lukta klassiker. En släpig men medryckande version som växer och växer i vrålsnyggt ljus.


”I’ll be your baby tonight” Görs om till en gungande blues. Dylan sjunger bättre och bättre och gör det första gitarrsolot på, vad det känns som, flera år som känns perfekt.


”It’s alright, ma (I’m only bleeding)” Ståbas och fiol i bandet, men en tung variant. På sina ställen känns bandet ändå lite bortkommet. Stort jubel i lokalen.


”Tears of rage” Plötsligt börjar det sega och kännas tomgång. Lite oväntad i låtlistan. Nu står det klart att ett rykte om en hes Dylan är falskt. Karln sjunger bättre än på väldigt länge.


”Highway 61 revisited” Och så låter allt tungt igen. Trummor och bas mullrar. Bob själv gör små, små antydningar till att gunga med själv.


”Lay lady lay” Det glittrar i Dylans axelband till gitarren. En nedtonad version där han igen visar prov på en för kvällen lysande röst.


”Rollin’ and tumblin’” Hetsigt svängande. Första låten från nya ”Modern times”. Bob bläddrar i en låthäfte och ställer sig vid ett litet elpiano. Han småler för första gången i kväll.


”To Ramona” Bandet får i gång någon slags tex mex-stämning med lite dansbandsgung. Munspelet åker upp. Det låter inget vidare.


”Country pie” Nu skakar Dylan nästan loss bakom pianot. Ingen av hans större låtar, men det svänger.


”Tangled up in blue” Kanske kvällens största stund. En Dylan-klassiker som han tar sig an totalt, i en andra andning. Han trycker på och lever sig in i texten. Totalt samspel med bandet…


”A hard rain’s a-gonna fall”  … och så faller allt tillbaka några steg. Än en gång kör Dylan på med positivhalarstämningen med pekfingrarna på det där förbannade pianot.


”Summer days” Låter som Dylan och bandet melodiskt är på väg åt olika håll låten igenom – på ett bra sätt. Swing-puttrar på med grym sång. Nu står han faktiskt och gubbrockar vid pianot.

EXTRANUMMER


”Like a rolling stone” Får inte till den kanske största klassikern av de alla fullt ut. Ganska tillbakalutat med kvällens längsta gitarrsolo. Ändå: vi snackar ”Like a rolling stone”. På Debaser.


”Thunder on the mountain” Fantastiskt boogie-woogie-sväng där det inte går att stå till. Dylan smågungar vid pianot och tar sig en första ordentlig titt på publiken. Han trivs, vi trivs.


”All along the watchtower” Lite rörigt intro, sedan hackar sig Dylan fram på pianot med ackord som inte finns. En logisk och kraftfull avslutning.