Här är de 50 bästa serierna på HBO Nordic

Publicerad

Söker du de bästa tv-serierna på HBO Nordic? Då har du kommit rätt. 

Här finns betyg på de 50 bästa gamla och nya tv-serierna hos HBO Nordic.

”The Sopranos”

”The Sopranos” var en kvalitativ tv-gigant redan innan seriens slutscen. Men i och med den svarta rutan och att vi med stor sannolikhet aldrig kommer få reda på hur det gick för Tony Soprano (James Gandolfini), placerar sig serien även som något mer än ”bara” ett fenomen inom populärkulturen; många som aldrig sett slutet, eller ”The Sopranos” för den delen, vet ändå vad som händer i seriens sista scen. Min tolkning är att slutscenen visar på livets skörhet och därför har den aldrig stört mig. Jag har inget behov av att veta vad som hände sedan, utan tycker att ”The Sopranos” sammanfattas mer än väl i den sekvensen: Här finns inga vinnare, bara förlorare på ett eller annat och alla sätt. Ett bevis: När förändringens vindar blåser i ”The Sopranos” är rollfigurerna för lata för att följa med; tänkt exempelvis bara på alla de antiklimax som David Chase använder sig av för att avsluta berättelsebågar som sträcker sig över flera avsnitt. 

”The Sopranos” är naturligtvis bland det allra bästa som någonsin kommer att produceras inom tv. Regi, skådespeleri, manus, scenografi, klippning, musikläggning, dialog och så vidare är ständigt kanon. När serien når sina högsta punkter finns det inget som slår ”The Sopranos”. Men under sex säsonger och sammanlagt 86 avsnitt kommer det självklart att finnas svaga stunder, sådana som andra tv-serier hade dödat för, men som sänker helhetsbetyget för ”The Sopranos”.

 

”Mad Men”

I Matthew Weiner finns en röd tråd från ”The Sopranos” till ”Mad Men”. Han var en i manusgänget som skrev om familjen Soprano och han är upphovsman till ”Mad Men”, en serie som utspelar sig mellan mars 1960 och november 1970. Hos HBO Nordic finns fyra av seriens sju säsonger. Eftersom man inte har en helhetsbild av Donald Draper (Jon Hamm), seriens karismatiska antihjälte, efter seriens avslut, är det knappt att fyra säsonger räcker för att börja förstå sig på honom. Samtidigt är fyra säsonger nog med avsnitt för att ifrågasätta rollfigurernas påståenden om sig själva och andra i deras närhet samt att på riktigt känna av skillnaden mellan den bild som personerna i ”Mad men” visar utåt och vad de faktiskt känner inombords; ett relationspsykologiskt spel som aldrig förmedlats och gestaltats bättre än just i ”Mad Men”. 

 

”The Wire”

Baltimore, Maryland. David Simon. ”The Wire”. Realism. En tv-jätte som under fem säsonger lägger till rollfigurer, skiftar fokus och flyttar berättelsen kärna men tack vare en smart struktur ändå återknyter till mycket av det som har hänt tidigare. Det mest träffande med ”The Wire” är hur serien får oss tittare att bry oss om varje enskild rollfigur, vare sig han eller hon är polis eller langare, politiker eller journalist, gammal eller ung. Och för de som undrar: för mig är det seriens avslutande säsong som sänker helheten från fem getingar till fyra.  

 

”Game of thrones”

Foto: PLANET PHOTOS

Serien som baseras på George R.R. Martins böcker och som är världens största tv-event så fort en ny säsong börjar är tillbaka med säsong 7 hos HBO Nordic den 17 juli 2017. Efter det återstår endast en omgång, men lugn: HBO utvecklar fyra olika nya serier som utspelar sig inom samma universum och det går att förvänta sig att åtminstone en av dem faktiskt sänds någon gång i framtiden. Och som vi alla vet: ”Game of thrones” är aldrig bäst, men det finns få andra serier som det är lika givande att följa och kul att spekulera om. 

Bra dramaserier hos HBO Nordic

”Deadwood”

Foto: ROSCOE PRODUCT/REX/SHUTTERSTOCK

Westernpoesi - det är inte ofta man använder sig av det ordet och det är inte ofta man ser en westernserie med fantastisk dialog, ett enastående rollfigursgalleri, en ännu bättre ensemble och en handling som sprattlar i sina kedjor. ”Deadwood” lades ner efter tre säsonger, seriens upphovsman David Milch hade tänkt sig fyra. Nu ska en ny omgång vara på gång och manusen sägs vara precis lika bra, om inte bättre, som det Milch levererade i början av 2000-talet. Om det stämmer och ”Deadwood” återuppstår från de döda kommer de nya avsnitten med största sannolikhet hamna hos HBO Nordic. 

 

”FEUD: Bette and Joan”

Foto: WILLY SANJUAN

Jessica Lange, Susan Sarandon och en Hollywood-fejd som fortfarande fascinerar, i alla fall så pass mycket att Ryan Murphy kände sig manad att skapa en ny serie på åtta avsnitt om rivaliteten mellan skådespelarna Joan Crawford och Bette Davis. Dusten koncentreras kring arbetet med och inspelningen av Oscarvinnande filmen ”Vad hände med Baby Jane”. Serien landar även i åldersdiskriminering, sexism och kvinnoförakt.

Antologiserien har förnyats för ytterligare en säsong - den handlar om relationen mellan prinsessan Diana och prins Charles - och planen är att de avsnitten ska sändas någon gång under 2018.

"Boardwalk empire"

Jämförs orättvist mycket med ”The Sopranos” trots att likheterna finns där: Upphovsman Terence Winter var en av de bästa ”The Sopranos”-manusförfattarna, ”Boardwalk Empire” utspelar sig i Atlantic City, en stad i New Jersey, och Steve Buscemi, som även var med i ”The Sopranos”, spelar en av de bärande rollerna. Dock: ”Boardwalk Empire” använde sig av en annan slags säsongsstruktur där avsnitten går att likna vid kapitel i en bok. Stundvis är därför ”Boardwalk Empire” fenomenal, men allt för många avsnitt saknar det tempo som ensemblen och skådespeleriet gjorde sig förtjänta av.   

"Big love"

Religion och moral och sex och polygami. Men också relationspsykologi i en serie ibland lika absurd som komplex och insiktsfull. Bill Paxton, Jeanne Tripplehorn, Chloe Sevigny och Ginnifer Goodwin är familjen Henrickson, mormoner och en konstellation som utgörs av en make och tre fruar samt nio barn. Första, andra och tredje säsongen är kanon om än ibland på gränsen mot såpahållet. Fjärde säsongen är seriens svagaste, medan den avslutande omgången går i mål på ett tillfredsställande sätt. 

"Brotherhood"

Organiserad brottslighet, politik och, självklart, betydelsen av vilken familj du växer upp i. ”Brotherhood” handlar om bröderna Tommy och Michael Caffee. Den äldsta av dem, Michael (Jason Isaacs) valde vänster och blev brottsling. Den yngre av dem, Tommy (Jason Clarke), tog till höger under uppväxten och jobbar som lokalpolitiker. De är olika, men inte så olika som vid första anblick. 

Det som bär upp ”Brotherhood” under tre säsonger är naturligtvis relationen mellan bröderna, men också seriens ensemble, där alla ner till minsta biroll är kvalitetsrollfigurer.  

Bästa komediserierna på HBO Nordic

Foto: LACEY_TERRELL

"Veep"

När ”Veep” är lite sämre än ”Veep” brukar vara är ”Veep” ändå roligare än 99 procent av de komedieserier som sänds på tv. Armando Iannucci stod som kapten för ”Veep”-skeppet i fyra säsonger. Sedan tog David Mandel över styrningen. Trots det har serien inte tappat mycket fart. Tvärtom faktiskt, den i skrivande stund pågående sjätte säsongen är bland seriens bästa. Alla avsnitt finns i utbudet hos HBO Nordic

"Curb your enthusiasm"

Larry David är tillsammans med Jerry Seinfeld upphovsman till ”Seinfeld”. Larry David är även inspirationen till seriens rollfigur George Costanza. Tänk dig honom med miljoner på banken och boende i Los Angeles och du har ”Curb your enthusiasm”. Strukturen från ”Seinfeld” känns igen, med flera sidohistorier som vävs samman till ett slut där slumpen oftast har en hand med i spelet. Åtta säsonger finns hos HBO Nordic. En nionde är under inspelning, även om inget premiärdatum ännu är officiellt. Den kommer dock att sändas hos HBO Nordic. 

"Flight of the Conchords"

Hur gick Nya Zeelands fjärde mest populära gitarrbaserade digi-bongo acapella-rap-funk-komedi-folkduo till att bli den fjärde mest populära nästan-prisvinnande-folkduon från Nya Zeeland? Jo, bland annat via tv-serien ”Flight of the Conchords” som fick två säsonger och handlar om när Bret McKenzie och Jemaine Clement som sina fiktiva jag försöker etablera sig som musikgrupp i New York. Serien har en alldeles egen logik, vilket medför att varje avsnitts handling tar vägar som sannerligen är originella och skojiga. Extra roligt blir det naturligtvis med seriens många fantastiska låtar.

"Parks and recreation"

Från början var ”Parks and recreation” tänkt som en spinoff från amerikanska ”The Office” (se längre ner). Och visst, det finns likheter, även om de är få, mellan Leslie Knope (Amy Poehler) och Michael Scott (Steve Carell) och vad de tvingas utstå. Första säsongen av ”Parks and recreation” är därför inte alls lika bra som de sex som sedan följer. Efterhand upptäcker nämligen manusförfattarna hur de ska ta tillvara på seriens sprudlande ensemble och kan därför hoppa mellan absurda lustigheter och kärleksfull empati utan att det känns konstigt eller utanför det ramverk som blev ”Parks and recreations” alldeles speciella värld. 

"The Office"

Brittiska ”The Office” gjorde tolv avsnitt och en julspecial. De är alla perfekta. Amerikanska ”The Office” levererade nio säsonger och 201 avsnitt. Alla hittas i det utbud som HBO Nordic bjuder på. Här spelar Steve Carell huvudrollen och många, många, många avsnitt är inte speciellt roliga. Men efterhand växer amerikanska ”The Office” och bland seriens 201 avsnitt finns det åtminstone 15 som är lika roliga och skämskuddeseffektiva som någonsin Ricky Gervais och Stephen Merchants brittiska original.  

"Silicon Valley"

Den nu pågående fjärde säsongen av ”Silicon Valley” kan mycket väl landa som seriens bästa, vilket är talande för hur underskattad och samtidigt imponerade ”Silicon Valley” faktiskt är. Mike Judges serie är tajt, tajt, tajt och slösar inte en sekund på oväsentligheter; här är inget heligt och kreativa lösningar är lika viktiga för seriens rollfigurer som seriens manusförfattare. En av mina stora favoriter under 2017. 

 

Bra serier på HBO Nordic

"Masters of sex"

Michael Sheen, som spelar William Masters, och Lizzy Caplan i rollen som Virginia Johnson, har en närmast magisk kemi. Samtidigt är manusen till ”Masters of sex” till en början så strålande sparsmakade att varje sekund känns och är värdefull. Men som alltför ofta med tv-serier tappar även ”Masters of sex” fart och kvalitet. Seriens showrunner Michelle Ashford har tidigare skrivit manus till bland annat ”John Adams” och ”The Pacific” (se längre ner i listan), men min rekommendation är ändå att prioritera annat framför ”Masters of sex” eller åtminstone att bara se två av de fyra säsonger som finns hos HBO Nordic. 

"The Affair"

”The Affair” startar med en premiss som är ytterst tilltalande: Från två olika berättarperspektiv får vi ta del av en utomäktenskaplig kärleksaffär mellan Alison (Ruth Wilson) och Noah (Dominic West). Undan för undan tar deras historier om vad som har hänt skilda vägar. 

Det går snabbt, snabbt, snabbt att fastna i ”The Affair” - lika fort blir seriens första säsong förvirrat tråkig. Säsong två börjar kanon, men även den tappar till slut bort sig. Säsong 3 är seriens hittills bästa, vilket lovar gott inför seriens kommande fjärde omgång med avsnitt. 

 

”Better things”

Pamela Adlon spelar Sam Fox, en skådespelare och ensamstående mamma med tre döttrar. Hon har arbetat i Hollywood sedan ungdomsåren, men aldrig fått rollerna som gjort henne superkänd. Alltså nästan som Pamela Adlon själv, som också har tre döttrar, gjorde sin första filmroll när hon var 16 och som – tyvärr – aldrig riktigt har slagit igenom. ”Better things” är givetvis också så bra och smart i presentationen av Hollywood-livet att serien aldrig fastnar i något slags ”Entourage”-för-ensamstående-mammor-fälla. Men framförallt är det stunderna – bråken, kramarna, skriken, pussarna, gulligheten, den kortlivade avskyn – med Sam och hennes tre döttrar Max (Mikey Madison), Frankie (Hannah Alligood) och Duke (Olivia Edward) som känns. 

 

”Doll & Em”

Emily Mortimer spelar en rollfigur vid namn – surprise – Emily Mortimer, brittisk skådespelerska som precis som i verkliga livet är framgångsrik och har flera storfilmer på sitt cv. Nu ska hon spela in en ny film i Hollywood. Samtidigt i London gör rollfiguren Dolly – spelad av Dolly Wells – slut med sin pojkvän och ringer upp sin bästis Emily för stöd och tröst. Snabbt bestämmer polarna att Dolly ska bli Emilys personliga assistent, men naturligtvis blir inte alls som de har tänkt…

På ytan ytterligare en serie som handlar om vad Hollywood gör med vänskap, men här finns ett fundament så stadigt att serien hade kunnat utspela sig varsomhelst. Två säsonger finns tillgängliga på HBO Nordic. 

 

 

 

Spännande tv-serier på HBO Nordic

 

”Westworld”

Först var tanken att ”Westworld” skulle ha haft premiär hösten 2015. Sedan snackades det om våren 2016, men så blev det inte heller. I stället skvallrades det om kaosinspelningar, om material som inte höll måttet, om att ”Westworld” kostade massa pengar men inte levererade. Med facit i hand vet vi att Jonathan Nolan och Lisa Joy tog en paus i inspelningen för att kunna bygga klart sin värld och lista ut var serien ska sluta och hur vägen dit ska se ut.

Inledningen av ”Westworld” säsong 1 var också skrupelfri i sitt sätt att kedja fast tittaren. Undan för undan faller sedan korthuset och mot slutet av säsongen är det svårt att veta om man ska skratta eller gråta. ”Westworld” har förnyats och förväntas komma tillbaka med nya avsnitt mot slutet av 2017 eller, vilket är mer troligt, under första halvan av 2018, även då hos HBO Nordic. 

 

”Mr Robot”

Grundbulten i ”Mr Robot” och det kontrakt som måste skrivas innan man börjar titta är att serien har en opålitlig berättare. Rami Maleks huvudrollsfigur Elliot tvekar inte en sekund när han placerar oss i de mest tveksamma av skuggor och själv försvinner iväg någon annanstans. För mig finns stor njutning i den typen av berättartekniska knep, ett slags förhöjning av en redan förhöjd fiktiv verklighet. Hos HBO Nordic finns seriens första säsong. Den är bättre än den andra. Det är också i den första omgången som svensken Martin Wallström är mest framträdande. 

 

”Penny Dreadful”

”Penny Dreadful” sändes i tre säsonger, sedan ville John Logan att det skulle vara stopp. ”Vi behöver inte göra sju säsonger bara för att göra sju säsonger”, sa han när beslutet blev offentligt. Till skillnad från Netflix har HBO Nordic alla tre säsonger, och tro mig, det är en serie värd att uppleva från början till slut. 

 

”Banshee”

Blod. Våld. Brutna ben. Mer blod, mer våld och fler brutna ben. Ja, ”Banshee” är inte för alla och man måste acceptera blod, våld och brutna ben för att kunna acceptera ”Banshee”, en serie som tänjer handlingsrepet till bristningsgränsen, tar klichéer och gör något nytt med dem i en kontext där det visuella har lika stor betydelse som dialogen. Jag erkänner gärna att jag hatade ”Banshee” efter seriens två första avsnitt, men jag fortsatte titta och idag ångrar jag inte en sekund.  

 

”Quarry”

Atmosfären är allt i ”Quarry”. Åtminstone till en början. För det här är en tv-serie som startar långsamt, närmast segt, och muntert är det inte. Men i takt med att en djupare handling utkristalliseras börjar också ”Quarry” att röra på sig och då är det svårt att inte dras med. I säsongsfinalen - serien ser hela tiden fantastisk ut - nås ett slags klimax med en sekvens i vilken de första sju, åtta minuterna är inspelade i en tagning. Svårslaget och väldigt imponerande.  

 

”Gomorrah”

Den italienska tv-serien som baseras på Roberto Savianos bok med samma titel romantiserar aldrig ondska och de vidrigheter som försiggår, snarare får ”Gomorrah” tittaren att desperat leta efter något slags hopp för seriens rollfigurer. För sådan är den också, att vi med investerad tid kommer att bry oss om de centrala gestalterna i en dramaserie som stundvis tangerar ett actionmelodram och som har tragedins många knep för att snärja både hjärta och hjärna som hemligt vapen.

 

”Bosch”

”Bosch” är baserad på Michael Connellys böcker om Los Angeles-polisen Harry Bosch. Han har sina demoner, han är tuff och han grundar sin moral på en egen slags rättvisa som i vissa stunder är logisk medan det i andra är svårt att dela hans ilska och indignation.

Tv-serien utvecklades av Eric Overmeyer, en av snubbarna bakom ”The Wire”. Med i processen som exekutiv producent finns även Henrik Bastin, svensken som är en av de drivande krafterna bakom Fabrik Entertainment, samt Connelly själv. 

”Bosch” blir bara bättre och bättre. Den i skrivande stund aktuella tredje säsongen finns på HBO Nordic och lutar sig lite lätt mot böckerna ”Svart eko” och ”Mörkare än natten”, men står som sig bör framför allt på egna ben. 

 

MELLIS: Klassiska tv-serier hos HBO Nordic

 

”Sex and the city”

”Sex and the city” är fortfarande underskattat när det gäller vilka serier som hade betydelse för att förändra tv-landskapet samt diskussionen om vad en serie kan och får innehålla. Visst, kanske skulle Carrie ha valt Aidan Shaw i stället för Mr. Big och i historieböckerna står det sedan länge att de två filmer som gjordes efter seriens slut aldrig skulle ha fått präntats ner på papper till att börja med, men ändå: ”Sex and the city” var banbrytande och lyfte ständigt nya teman: Moraliska, kroppsliga, känslomässiga. Starkast var serien när den koncentrerade sig kring de platoniska banden mellan huvudkvartetten. ”Sex and the city” var aldrig bäst, men är alltid sevärd.  

 

”Six feet under”

”American Beauty”, ”Six feet under”, ”True Blood”. Alan Ball skrev den första, är upphovsman till den andra och stod bakom den tredje. Bäst är så klart filmen ”American Beauty”, men mest imponerande är Balls arbete med ”Six feet under”, en serie som baseras på hans idéer; storylines och mycket av den dialog som hörs i serien kom också från Alan Ball. Självklart går det inte att sätta likhetstecken mellan imponerande och bäst, speciellt när det gäller ”Six feet under”. Exemplevis innehåller dialogen alltför ofta för mycket berättande och många gånger under seriens fem säsonger tar ”Six feet under” vägar framåt som inte är logiska och som bland annat grundar sig på meningslöst våld som inte passar kontexten. Missa dock inte seriens briljanta avslut, ett av de bästa seriesluten någonsin. 

 

”Oz”

En hämndthriller på sex säsonger som gillar magisk realism. Eller: Ett drama med fokus på åldrande, sexualitet, religion och ett brutalt fängelsesystem. Eller: En tv-serie som bröt fler regler än någon annan och som uppfann helt otroliga sätt att döda sina rollfigurer på (min favorit: levande begravd bakom en vägg, men räddad… vänta på det… bara för att bli levande begravd bakom en annan vägg). ”Oz” är en ofattbar ojämn serie som experimenterar lite väl mycket och lite för ofta. Ändå: En föregångarna som också bjuder på beroendeframkallande tittning. 

 

”Girls”

När ”Girls” är bra, är ”Girls” kanon, till och med tv som det inte går att slita sig från. När ”Girls däremot är ljummet, då är ”Girls” fortfarande bra, men tråkigare tv. Ändå rekommenderar jag alla som ännu inte har sett serien att ta sig igenom allt. Det är det värt. 

Girls” bygger på att vi som tittare älskar att hata och hatar att älska seriens fyra huvudpersoner Hannah (Dunham), Marnie (Allison Williams), Shoshanna (Zosia Mamet) och Jessa (Jemima Kirke). Serien sändes i sammanlagt sex säsonger och har som sagt sina berg och sina dalar, men lyckas knyta en fin rosett runt slutet; även om sista säsongen börjar aningen skakigt blir den på många sätt seriens bästa. Seriefinalen är också talande för vilken sorts serie ”Girls” var: I avsnittet samsas förtvivlan och förnekelse med en strimma hopp om framtiden. 

 

”In treatment”

Baseras på en israelisk tv-serie och har Gabriel Byrne i huvudrollen som psykologen Paul Weston. En serie som bröt mot konventionerna långt innan Netflix och sträcktittning: seriens första säsong sändes i halvtimmeslånga avsnitt fem dagar i veckan: Ett avsnitt per patient och så slutligen när Paul själv besöker sin psykolog. Styrkan med ”In treatment” är utan tvekan seriens ensemble. Gabriel Byrne är suverän i huvudrollen, men får också exemplariskt hjälp av bland andra Blair Underwood, Dianne Wiest, Mia Wasikowska, Melissa George och många fler.  

 

Tips på bra serier på HBO Nordic

 

”The Knick”

”The Knick” utspelar sig alldeles i början av 1900-talet, Steven Soderbergh regisserar och Clive Owen spelar huvudrollen som kirurgen John Thackery.

Handlingen hittar en utgångspunkt i vardagen på The Knickerbocker Hospital i New York, där läkarna prövar nya metoder med inte alltid lyckade resultat. Dessutom är Thackery kokainmissbrukare med hyfsat tveksam moral. Serien lades ner efter två säsonger, båda hittas i HBO Nordic utbud.

 

”The Leftovers”

I ett snabbt svep försvinner två procent av jordens befolkning. Händelsen skulle kunna liknas vid det som inom kristendomen kallas för uppryckandet, då de troende får komma till himmelriket. Beroende på var man läser i Bibeln finns det beskrivningar som talar om basuner, solförmörkelse, änglar och fallande stjärnor. Tom Perrotta kallar det som händer för ”sudden departure”. Det är han som har skrivit boken ”The Leftovers”, som tv-series första säsong baseras på.

Perrottas fokus är inte på hur eller varför de två procenten försvann, utan hur de som är kvar på jorden lever med vetskapen att de inte vet vad som har hänt. 

”The Leftovers” är i skrivande stund inne i sin tredje och sista säsong. Tv-serien blir bara bättre och bättre och därmed mer känslomässigt uttömmande för varje avsnitt som går. Förvänta dig tårar, kanske till och med hulkande, om du börjar titta. 

 

”The Night of”

Nasir “Naz” Khan bor med sina föräldrar i Queens, New York. Hans liv ska förändras. Hans liv kommer aldrig vara vad det har varit. En ödesmättad natt när han ska på fest på Manhattan och tar sin fars taxi till den mytomspunna ön konspirerar slumpens nycker mot honom och när vi har tillbringat ungefär en timme i hans sällskap gör det ont i själen att höra Naz säga”I want to go home”. 

Premiäravsnittet av ”The Night of” är långt och sträcker ut sig på sängen och låter oss vila i ögonblick och stunder som är visuellt slående. Samma sak sker med handlingen: Berättelsen är hela tiden startklar men det tar tid för dess vingar att veckla ut sig. Jag har inga problem med det, tvärtom, det är toppen och ger extra djup. Vi vet ju vad som kommer hända med Naz, men vi vet inte när. Därför är det lätt att sitta som på nålar. Spänningen är påtaglig även om inget speciellt händer. Små detaljer har betydelse och uppmärksamhet krävs. Jag älskar nästan varje sekund.

Problemet med ”The Night of” efter den strålande premiären är att serien sakta blir sämre. När första omgången har gått i mål är det därför lätt att konstatera att serien aldrig kan bli starkare än tre getingar. Men den där premiären alltså, det är fortfarande ett av de bästa tv-avsnitten jag har sett.

 

”Togetherness”

Bakom serien står bröderna Jay och Mark Duplass samt Steve Zissis. De två senare medverkar även i serien som Brett respektive Alex. I rollistan hittas även Melanie Lynskey och Amanda Peet. ”Togetherness” bygger på en uttjatad idé om paret som är trötta på livet som gifta och längtar efter förändring, samtidigt som de fortfarande älskar varandra. Men till skillnad från många andra serier lyckas ”Togetherness” undvika generaliseringens fälla, vilket snabbt gör serien intressant. Det dyker också upp scener som är så förkrossande ärliga både i uppsåt och i gestaltning att det är lätt att rodna, medan andra scener gör att jag sitter och skruvar mig i soffan. ”Togetherness” lades tyvärr ner efter två säsonger. Båda finns hos HBO Nordic. 

 

”Treme”

David Simon skulle följa upp ”The Wire”. Han gjorde ”Treme”. Här träffar vi ett antal innevånare i New Orleans som efter Orkanen Katrina försöker bygga upp sina liv och sin stad till något som kan likna tidigare glans. Det är, självklart, omöjligt. Kaos och förtvivlan, korruption och girighet men också mänsklig värme och hopp samlas i seriens fyra säsonger. 

 

”True Detective”

Första säsongen är en diamant och var den bästa tv-serien alla kategorier 2014. Kulissen är Louisiana, i centrum finns poliserna Martin Hart (Woody Harrelson) och Rust Cohle (Matthew McConaughey). De försöker lösa ett mordfall med ritualistiska förtecken och ett bestialiskt tillvägagångssätt. Det hela börjar 1995, när duon har jobbat tillsammans i tre månader, men när vi tittare träffar huvudpersonerna första gången är det 2012. Hart och Cohle blir var för sig utfrågade av två poliser, som arbetar med ett nytt fall där likheterna med mordet 1995 verkar slående. Första säsongens åtta avsnitten tar inga fångar, pulveriserar gängse föreställningar om vad en serie kan och bör vara samt sjunker ner i ett antal fällor som i stället för att stjälpa skapar ytterligare dimensioner till ett redan kompakt manus.

”True detective” säsong 2 börjar lovande. Sedan fastnar skådespelarna i en rävsax av kantig dialog, kantrad regi och en berättelsebåge som klumpigt tappar bort sig själv i ett virrigt försök att nå ett slags svårdefinierad konstnärlig originalitet.

Där ”True Detective” säsong 1 var årets bästa tv 2014, var säsong 2 årets största besvikelse 2015. Se därför bara den första omgången. 

 

”Twin Peaks”

Det går inte att överskatta betydelsen som mordet på Laura Palmer har haft och fortfarande har. I flera av de bästa serierna de senaste åren – ”Hannibal”, ”True detective” och så vidare– syns spåren av David Lynchs och Mark Frosts övernaturliga mysterium. Ser man om ”Twin Peaks” är första säsongen lika drabbande som tidigare, medan den andra, förutom säsongsavslutningen, är exakt så dålig och förvirrad som vi väl alla minns den. Förklaringen till den stora skillnaden är enkel: David Lynch och Mark Frost var distraherade av andra projekt och lyfte sina händer från serien - därmed också det låga helhetsbetyget. 

Den 22 maj 2017 återvänder ”Twin Peaks” med en ny omgång på 18 avsnitt hos HBO Nordic. Då är Lynch och Frost ansvariga igen. Det kan bli bra, det kan bli dåligt, men det kan aldrig bli som första gången man såg ”Twin Peaks” säsong 1.  

 

De bästa tv-serierna på HBO Nordic just nu 

”The Handmaid´s tale”

”The Handmaid’s Tale” baseras på Margaret Atwoods roman från 1985 med samma titel och handlar om livet i det dystopiska Gilead, en diktatur tidigare känd som USA. I denna värld, hotad av miljökatastrofer och minskande befolkningsmängd, styr en fundamentalistisk regim som behandlar kvinnor som statens ägodelar. Elisabeth Moss spelar Offred, en av få kvinnor som är fertila. I rollistan finns också Joseph Fiennes, Samira Wiley, Max Minghella, Yvonne Strahovski och Madeline Brewer. Men pass på: ”The Handmaid’s Tale” är en serie som inte passar sig för sträcktittning utan kräver sin tid och sitt eget tempo, precis som Atwoods roman. Och trots att första säsongen i skrivande stund inte är avslutad vill jag lova att det här är en av det bästa serierna under 2017. 

 

”Fargo”

Om vi ska vara ärliga, och det finns ju ingen anledning att inte vara det, så finns det serier, och sedan finns detserier. ”Fargo” är en serie, som redan i första omgången visade vilket potential det finns i att grunda med film och sedan bygga ut, förbättra och låta fantasin regera.

I säsong ett heter skådespelarna bland annat Billy Bob Thornton, Allison Tolman och Martin Freeman. Det är även då som rollfiguren Lou Solverson nämner att den enda ondska han sett som liknar den Thornton orsakar var på 70-talet. I säsong 2 får vi reda på vad som hände på 70-talet. Under resans gång bjuds vi på sprakade drama, eldfärgat liksom återhållsamt skådespeleri och visuell perfektion i varje bild och detalj. Allt är inramat av ett manus med poesi i dialogen, där avslappnat allvar blandas med finurlig svart humor och korthuggna ordväxlingar värda sin egen vikt i guld. För det tackar vi upphovsmannen, manusförfattaren och regissören Noah Hawley. 

Just nu pågår ”Fargo” säsong 3 hos HBO Nordic och då gör Ewan McGregor två roller. Ja, två, och dessa två är dessutom bröder. De avsnitten är toppen, men inte bättre än något i säsong 1 eller seriens överlägsna andra säsong. 

 

”Last week tonight with John Oliver”

 

”The Daily Show with Jon Stewart” finns inte längre. Stephen Colbert har tagit över efter David Letterman. Jimmy Fallon siktar hellre på virala framgångsklipp än att göra en pratshow värd namnet medan Jimmy Kimmel går mer på känslor än humor och finess. John Oliver däremot, han har ständigt kvalitetsstämplar i båda händerna och varje nytt avsnitt av ”Last Week Tonight” är inspirerat, smart och roligt.  

 

Bästa miniserierna hos HBO Nordic

 

”The Jinx: The Life and deaths of Robert Durst”

”The Jinx” börjar med att en överkropp utan huvud hittas i Galveston, Texas. Den tillhör Morris Black. Året är 2001. Spåren leder slutligen till Robert Durst och vägen dit är utmärkt tv. Det känns som fiktion, men är verklighet. Riktiga poliser. En verkligt offer. Och en berättelse som ingen författare hade kunnat fantisera ihop.

Durst var också den enda misstänkta i mordet på Susan Berman. Hon hittades i sitt hem, skjuten i bakhuvudet. Bermans vänner tror att hon dödades för att hon visste saker om Kathleen McCormacks försvinnande.

Kathleen McCormack var 29 år gammal, studerade till läkare och gift med Robert Durst när hon 1982 försvann spårlöst. Ingen – förutom kanske Durst – vet vad som hände. Hennes familj och vänner är fortfarande övertygade om att Durst mördat henne, men då en kropp aldrig hittats och det inte fanns någon brottsplats lade polisen ner fallet. Robert Durst har nekat till alla anklagelser i båda fallen.

Andrew Jarecki jobbade med dokumentärserien ”The Jinx” i sju år. Hans självförtroende märks i berättartekniken och presentationen. Inget har lämnats åt slumpen, varje sekund är väl avvägd och ramas in av bra arkivmaterial samt nyare intervjuer.

När dokumentärserien når slutet efter sex avsnitt sitter man med öppen mun och tvivlar på att det man har sett verkligen är sant. Obeskrivligt bra tv, även om serien fått kritik för en snedvriden balans och en oärlig klippteknik. 

 

”Generation Kill”

Åtta avsnitt, Alexander Skarsgård och den serie som David Simon och Ed Burns gjorde efter ”The Wire”; ”Generation Kill” baseras på en bok av Evan Wright och är en närmast vidrig inblick i starten av USA:s invasion av Irak. Samtidigt blir serien sevärd tack vare en tilltalande svart humor. Slutsats: Tv-underhållning och militära operationen går att sammanfoga till en helhet även när de baseras på verkliga händelser, så länge det är rätt människor bakom och framför kameran.  

 

”Olive Kitteridge”

Miniserie i fyra delar som drivs av Frances McDormands sinne för detaljer i vad som är en av hennes bästa prestationer. Som seriens titelfigur har hon en skarp tunga som sårar alla runtomkring henne. I andra händer hade ”Olive Kittedrige” därför lätt kunnat landa i ett slags grundlig komedi på grund av seriens medvetna surhet, men skådespelarna, smart berättarteknik som sammanfattar 25 år i fyra avsnitt och en snillrik visuell stil gör att det ständigt går att hitta nya lager i serien.   

”Angeles in America”

Mike Nichols var upphovsman och regissör. Al Pacino, Meryl Streep, Emma Thompson, Mary-Louise Parker, Justin Kirk, Patrick Wilson, Jeffrey Wright och James Cromwell finns i rollistan - vad mer behöver du veta? Drabbande miniserie som baseras på Tony Kushners prisade pjäs och som utspelar sig i mitten av 80-talet. I centrum två hiv-positiva personer, en är homosexuell och den andra är en konservativ politiker som avskyr homosexuella. 

 

”Band of brothers”/ ”The Pacific”

”Band of Brothers” nominerades till 19 Emmy-statyetter och vann sex. ”The Pacific” gick hem från Emmy-galan med åtta priser. Båda miniserierna är på tio avsnitt, har Steven Spielberg och Tom Hanks bland sina producenter och är fortfarande enastående regisserade. Jag föredrar ”Band of brothers”, där skådespeleriet är snäppet bättre och de personliga skildringarna av krigets fasor blir mer påtagliga. 

 

”John Adams”

I sju avsnitt skildras John Adams liv med intelligens och mänsklighet. Paul Giamatti spelar huvudrollen, men det är Tom Hooper (”senare ”The Kings Speech”) som levandegör USA:s andra president och grundlagsfader. Kameran hittar ständigt vinklar som gör att tidsperioden inte känns så långt borta; vi som tittare är med på ett annat sätt än under andra serier och filmer i samma genre. 

 

”Show me a hero”

Bygger på en reportagebok av Lisa Belkin och har Paul Haggis som regissör samt David Simon och William F. Zorzi som manusförfattare. Berättelsen fokuserar på Nick Wasicsko som under 80-talet blev borgmästare i staden Yonkers norr om New York. Seriens konfliktkärna handlar bland annat om allmännyttiga bostäder, vilket ju kan tyckas tråkigt, men med skådespelare som Oscar Isaac, Catherine Keener och Winona Ryder lyfter handlingen och som alltid med David Simon (”The Wire”, ”Treme”) landar serien i en tematik om förändring samtidigt som stora institutioner får mänskliga ansikten.  

"Mildred Pierce"

"Mildred Pierce"

Todd Haynes regisserade denna utsöka miniserie i fem delar där Kate Winslet spelar huvudrollen. Baseras på romanen ”Mildred Pierce - en amerikansk kvinna” av James M. Cain - en roman som även blev film 1945. Mycket finns att gilla med miniserien hos HBO Nordic, men det är framför allt Kate Winslett som förtrollar. Här är hon lika bra när hon tar sig an långa dialogstycken som under närbilder utan ord och endast med ansiktet som verktyg för att förmedla vad hennes rollfigur känner. Närapå magi. 

"The Last Panthers"

”The Last Panthers” baseras på en idé från franska journalisten Jerome Pierrat, Jack Thorne har skrivit manus och Johan Renck regisserar de sex avsnitten. Dessutom har David Bowie skrivit ledmotivet. ”The Last Panthers” är smart och dum, mörk och ljus, ful och vacker och i de där motsatserna hittas en spännande originell serie med integritet. 

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Följ Expressen Nöje på Facebook - där kan du kommentera och diskutera våra artiklar.

Till Expressens startsida

Mest läst i dag