På Missionsförbundets konfirmationsläger på Klintagården på Öland 1974 var en av de frommaste eleverna en liten rödhårig grabb från Motala som hette Magnus Bard. I dag heter han Alexander, bär Nietzschemustasch och toppar Svensktoppen med sin låt "Sunshine in the rain".

Ett märkligt lappkast?

Det är ändå ingenting jämfört med när samme Bard dök upp i Aftonbladet i 80-talets början. På bilden poserade han på en dyster kyrkogård med armarna i kors. Rubriken löd: "Han är Satanskyrkans överstepräst i Sverige". Blicken var svart, attityden stenhård. Vid den tiden hade han just återvänt hem från studier i USA, Västtyskland och Holland. Gamla vänner var chockade, inte minst hans egen familj och de gamla konfirmationskompisarna. - Vi kände ju Magnus som en glad, kristen kille, berättar Sven-Åke Svensson som 1975 gick på Missionsförbundets påbyggnadskurs "Läsa mera" tillsammans med Bard. - Han ställde kluriga frågor till lärarna, minns jag. Det enda man reagerade på var att han pratade rätt mycket.

13 femmor

I slutbetyget från nian hade Bard 13 femmor och tvåa bara i textilslöjd. Sen gick han på den kristna bibelskolan Fackelbärarna i Holsbybrunn. Där demonstrerade han för första gången sin fantastiska förmåga att skapa ett massmedialt intresse när han en termin beslöt att anordna "SM i luffarschack". - Det var rätt genialt gjort, minns en studiekamrat. Tidningarna skrev spaltmeter och han fick jättemycket gratisreklam. Men inte var det mycket till SM, om man ska vara ärlig. I princip var samtliga deltagare bibelskolans egna elever. Samma sak med satanistkyrkan, egentligen. För grävde man vidare i Magnus Bards roll som överstepräst, så gick det inte finna någon officiell kyrka eller något samfund i Sverige. De få äkta satanister som fanns blev tvärtom förbannade. De hade aldrig hört talas om någon Magnus Bard.

Kallade sig Barbie

Sen gick det ytterligare några år, innan det inom Stockholms gaykretsar dök upp en säregen figur som kallade sig Barbie. Bakom löshåret och det grälla läppstiftet dolde sig en ung dragshowartist som lystrade till namnet Alexander Bard. Det var den forne missionsförbundaren och satanisten som hittat ännu en plattform för sina ambitioner. Och ett nytt namn som utan tvekan för tankarna till stordåd. Och så där har det fortsatt. 1990 berättade han i Expressen att han var medlem i Svenska Eugenistsällskapet, "en sammanslutning så hemlig att man inte får prata om det". Om man googlar på namnet får man noll träffar. Kanske fanns det verkligen en sådan organisation. Kanske uppfann han den själv för att öka intresset för sin person.

Ett PR-geni

Kommersiellt och PR-mässigt är Alexander Bard utan tvekan ett geni. Fram till i dag har han gjort slagkraftig eurodisco i popgruppen Army of Lovers, skrivit böcker om IT, propagerat för fritt knark, bekänt sig till den persiska religionen zoroastrismen, pratat rasism iförd stjärngossemössa i tv, påstått sig lida av torgskräck, samt deltagit i schlager-SM med stor framgång. I dag ligger han på Svensktoppen med sin grupp Bodies Without Organs. Vad nästa steg blir vete bara gudarna. Eller är det möjligen Satan?